Undrar hur mycket mer man får pratat vuxenprat när man går ut och äter med en kompis, jämfört med när man går ut med hela familjen?


 Våra barn har förvisso följt med på restaurang sen de var typ nyfödda. Vi har varit ute och ätit med jämna mellanrum under deras uppväxt så de är ganska vana vid den miljön, och jag tror inte att allt för många restauranggäster blivit störda av denna barnfamilj på restaurangen. De brukar vara glada, relativt tysta (hey, de är 2 och 4, vad kan man begära?) och de kastar inga mängder av mat omkring sig. Och så gör de oftast som de blir tillsagda, dvs inga större konflikter.

 Så vi har det bra. Än så länge...:-P Tror nog inte det komemr ske några drastiska försämringar på den fronten, men man vet ju aldrig vad trotsåldrarna har med sig för trevliga överraskningar. =)



 Mern oavsett om de är änglar eller ej: Det ska bli oerhört skönt och avslappnat att gå ut och äta ensam, med en kompis, utan barn!

Det är nämligen inte allt för ofta som man får sitta där och bli serverad mat utan att man själv ens rört i en enda gryta.
Eller kunna få börja äta maten direkt när den kommer istället för att man ska skära och blåsa på två små tallrikar med mat och hälla upp mjölk och torka upp mjölkspill och hämta ketchup och blåsa lite till så maten faktiskt blir kall innan barnen vill äta den
Eller att kunna säga helt andra saker än "ät nu lite kött oxå, man blir inte mätt på bara potatis", eller "drick inte upp all mjölk innan maten kommit" eller "använd gaffeln när du äter!".
Och att man faktiskt kan sitta kvar en stund efter man har ätit oxå, istället för att omedelbart behöva springa efter en tvååring och torka munnen och hindra honom från att springa ut genom dörren innan han fått på sig jacka och mössa alternativt springa in till kocken och kolla läget i köket....


 Bara att slippa bli avbruten så fort man försöker säga nåt till maken som sitter där mitt emot, är rena rama lyxen!

 Vad härligt det ska bli!