Jag är en sucker för skräckfilmer.

 Det är alltid den typen av film jag väljer om jag får välja film helt själv, utan någon annans önskemål att ta hänsyn till.

 Det finns bara några problem som kommer på köpet.

1) Det finns inte tillräckligt mycket riktigt bra skräckfilmer. Jag gillar ju inte blod, splatter, förutsägbara dramaturgier, klyschor. Jag gillar inte heller massor av specialeffekter och en massa monster och varelser som man ser, hela tiden. Gillar man allt det så finns det en uppsjö av filmer att välja mellan.

2) Jag kan inte titta på en riktigt bra skräckfilm ensam! Om skräckfilmen jag ser är riktigt bra så kommer de ge mig sömnproblem, och då vill jag inte sova ensam! Men det vimlar inte direkt av skräckfilmsentusiaster häromkring...


 När "The Ring" kom var det något av det läskigaste jag sett. Riktigt hemsk tyckte jag de var. Jag älskade den!
 Sedan kom "The Grudge" och jag förfasades över läskighetsgraden!

 Jag såg både den amerikanska och den japanska versionen av "The Grudge" och den japanska var så mycket hemskare, och därmed bättre, att jag såg flera japanska skräckfilmer efter det, bl a en som hette nåt i stil med "One missed call". Det är nåt visst med det där japanska ljuset, stämningen, skräcken......usch!

 Sedan dess har jag fått nöja mig med lite halvkassa skräckisar med demoner och excorsism och sådant.


 Men sen kom "Paranormal Activity".

 Och jäklar vad jag fick problem att sova efter den! Bästa skräckfilmen genom alla tider, om ni frågar mig! Sättet den var filmad på, och frånvaron av ljudeffekter, tillsammans med den osynliga vedervärdiga ondskan, gjorde att jag för första gången fick ruskigt svårt att somna. Inte bara första natten, utan flera nätter.

 Den var fruktansvärd. Och helt klart den bästa skräckisen jag någonsin sett.

 Och jag kunde inte förstå varför jag utsatte mig för den en gång till, när jag nyligen såg om den...! Jag visste ju vad den handlade om, och vad som skulle hända, men likförbannat satt jag där och skrek, gömde mig bakom kudden, och hoppade till, på exakt samma ställen som första gången jag såg den. Horribelt!


 Och igår gjorde jag det igen......jag och pojkvännen kollade på "Paranormal Activity 2 Tokyo Night"....den är japansk, filmad på samma sätt som ettan, och i början var den lite seg sådär, innan det började hända grejor...men sen.....USCH säger jag bara!!!!!

 Den var riktigt jäkla vidrig!

 Kanske hade jag blivit lite avtrubbad, så jag trodde ett tag att jag skulle slippa "efterdyningarna" denna gången, men när min pojkvän började prata om alla de otäcka scenerna så tyckte jag allt blev så himla otäckt, att jag nästan fick lust att kräkas! Ja,helt galet, men så var det......jag låg där i mörkret och såg framför mig dessa vidrigheter, och alla ljuden som uppstod.....fy fan säger jag bara!


 Menmen, jag lyckades faktiskt somna, och inte hade jag mardrömmar heller!


 Och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot de övriga Paranormal Activity-filmerna!



http://youtu.be/2mnBIKixY_Y

(jag får inte rätt på detta med att bädda in videoklippet, så här är en länk till trailerna för ovan nämnda film istället)

Ojdå, det går visst rätt lång tid mellan mina inlägg....

 Ja, det händer ju en del i mitt liv just nu, och mer ska det komma!

 2011 är mitt år, det står i alla fall klart!

 Sedan nyår har jag gått ner 40 kg, jag har gjort en gastric bypass-operation, jag har separerat efter 11 år med barnens pappa, jag har fått en tillsvidareanställning  (som konditor) efter många år av ströjobb, föräldraledighet och arbetslöshet, och jag har dessutom träffat en ny man som jag är förälskad i!

 Helt galet vad man kan hinna med på bara 5 månader! Massor av stora livsomvälvande förändringar, och alla till det bättre!


 Livet är härligt och jag njuter för fullt!



 Jag har hittat en sida som är hysteriskt rolig!

http://www.damnyouautocorrect.com/

 Här hittar ni sms-konversationer på iPhones, där rättstavningsprogrammet ställt till en hel del! Det kan verkligen bli HUR tokigt som helst!

 Tidigare idag skrattade jag så mycket åt dessa felskrivningar att tårarna fullkomligt sprutade, jag stortjöt av skratt!

 Det är så härligt befriande att skratta på det viset! Det gjorde jag inte innan mitt nya liv började, faktiskt!

 Vad får er att skratta så mycket att ni gråter? :-)

Jag tycker att detta förtjänar ett eget blogginlägg!

 Idag har jag åkt tåg tre sträckor. En timme vardera sträcka. Pågatågen, SJ (X2000) och SJ igen. Total färdväg på kanske 30-40 mil? 

 Och vet ni vad?

 Inte en enda gång har det strulat!
 Allt har fungerat så smidigt! 

Är det ens möjligt när SJ är inblandat? 


 Vi har rest bekvämt, och vi har haft det jättekul, och tide har gått fort. Och framförallt har allt bara varit så smidigt! 

 Vem kunde ana det?





 Men jag erkänner....jag är rätt bra trött nu....

 Imorgon mellan ca 12 och 13 opereras jag. Ligger på uppvaket 2-3 timmar kanske. Vi får väl se hur jag mår sen! Det är i alla fall ett nytt liv som börjar då, och jag kan aldrig göra det ogjort igen!

 



 
 

 

Hur ser bloggsidan ut hos er? Hos mig finns det några gröna foton på högersidan, allra längst ner på sidan med alla inlägg, dvs jättelångt ner. Hos minst en person som jag vet, ligger dessa gröna bilder betydligt högre upp, strax under headern.

 Hur är det hos er? Är det olika hos alla, eller är det bara mig det knasar hos? Vore väldigt tacksam ifall ni ville svara, och på så sätt hjälpa mig!

---

 I natt vaknade jag 2-3 gånger av att min tvååring kravlade upp på min mage, till synes klarvaken, och sa "hej då".
 Hahaha, va???
 Han protesterade inte när jag stoppade honom från att fortsätta, och istället la honom ner på kudden igen. 
 
Undrar vad han drömde!?



I morgon klockan 6 börjar min tågresa mot Kalmar, där jag ska opereras. Min nyfunna vän H ska hoppa på tåget i Lund, sedan delar vi både tågresa, sjukhusvistelse och förhoppningsvis viktresa framöver. Det ska bli så skönt att få det avklarat, och jag hoppas innerligt att allt går som det ska!

 Ja, jag är lite nervös. Som förälder är man ju väldigt sårbar....Men det gäller att hålla sig sysselsatt, då tänker man inte så många jobbiga tankar!

 Och med H som färdkamrat (i dubbel bemärkelse) kan man inte annat än att smittas av hennes positiva energi, så det ska nog gå bra. =)

Som ni kan se har jag äntligen fått ändrat designen i bloggen lite!

 Det är inte jag som gjort det förstås, jag är totalt värdelös på det där...men min vän Mandragora kan sånt och har påtat ihop nåt som känns lite mer personligt och lite mer "jag".

 Vad tycker ni?


 
 

  Ja, nu är våren här! Äntligen!

 Livet börjar om på nytt igen varje vår, och det känns nästan som man är lite smått hög vissa dagar!


 Idag sken solen och det var skönt, sålänge man inte hamnade i vinden neller i skuggan, då blev det kyligt.
 Men det ser man inte på denna bilden.

 Här är barnen lättare klädda och cyklar omkring hemma hos mormor och morfar och är så nöjda så! 


 Och apropå nystart, så är det anledningen till att jag inte orkat lägga ner nån energi på denna bloggen på ett tag. Jag har nyligen separerat från barnens pappa och flyttat och haft mig. 
 Jag har på egen hand gått ner 27 kg sedan nyår, och om 5 dagar ska jag göra en gastric bypass-operation 30 mil hemifrån.

 Men så fort jag är klar med den och börjat tillfriskna, så börjar livet på nytt igen! Allt känns oerhört bra redan och allt flyter på så smidigt. Jag ser verkligen fram emot våren och sommaren!

 Det kommer bli en inre och yttre resa, och jag kommer försöka hitta mig själv igen efter några år på villovägar!


 

 Vad ser ni fram emot under våren?

Det är sant det dom visar i reklamen på tv.

 Netonnet ligger verkligen på helt udda platser. Mig tog det nog en halvtimme med undrande och tjatande barn innan jag hittade hur man kom in till den där betongklumpen med butikens logga på, som jag hela tiden kunde se från vägarna jag körde på!

 Och väl där inne så hittade jag förvisso min vara ganska fort.

 Men att hitta ut sen!?

 Rena rama labyrinten! På riktigt! Man kunde bara ta sig ut på ett sätt, och det var fullt med återvändsgränder och vägen slingrade sig förbi massor av (billiga) varor som de antagligen hade tänkt jag skulle handla när jag ändå passerade dem.

 Men till sist hamnade jag i en kassa och kunde ta mig ut.

 Och det var nästan som julafton här hemma sen. Barnen kunde knappt bärga sig innan jag fick plockat upp dammsugaren ur kartongen och fått ihop den för att kunna testa den. Otåliga och nyfikna var de.

 Jag måste säga att det var ett bra pris för en 3 in 1-dammsugare.

1049 kr för en handdammsugare, golvdammsugare och hemhjälp i ett, liksom!

Det är aldrig för sent att göra om, göra rätt!

 Efter flera år av sömnproblem med båda barnen, och en från början totalt oförstående attityd gentemot samsovning, så har vi nu kapitulerat.

 Barnen är 2 och 4 år, och från och med nu i natt kommer ska det samsovas med barnen så länge de vill!  

 Som jag skrivit förut sover 2-åringen med oss sen en tid tillbaka, pga hans oroliga sömn och vår motvilja att springa in i hans rum stup i kvarten hela nätterna.

 Men vi har märkt en avundsjuka från storasyster, och vi tycker hemskt synd om henne som sover där långt ifrån oss, långt ifrån i lägenheten och långt ifrån gemenskapen, myset....och 2 vuxna och 2 barn i en 180-säng är allt annat än skönt och praktiskt, när allt alla vill är att sova gott och bekvämt!


 Så från och med nu ikväll står 4-åringens säng intill vår dubbelsäng, och vi har en 270 cm bred säng istället!

 Alla får plats och alla är tillsammans!


 Hur underbart är inte det då? 

 

Just nu är det väldigt populärt med Barbapapa.

 Det är Barbapapa på strumpor, väskor, påslakan, tröjor, mössor, tavlor, saccosäckar osv i all oändlighet, man hittar dem överallt, på allt från Åhléns till HM till Netto!

 Jag tycker det är jätteroligt! Det är jättefina figurer i alla möjliga färger, och både barn och vuxna tycks gilla Barbafamiljen.

 Mina barn har flera klädesplagg och prylar med dessa figurer och jag har inga planer på att sluta köpa barbapapagrejor.

 Men en sak har jag funderat på. Och rätta mig gärna om jag har fel, om jag missat nåt!

 Men varför finns det inga Barbapapa-filmer att köpa?

 Det finns gamla usla klipp på youtube, men jag vill ha riktiga filmer att sätta i dvd:n, med bra bildkvalitet!

 Finns det, som jag har missat? Och om inte, varför inte?

Ungen tog sitt första simmärke idag! Undrar vem som är mest stolt, hon eller jag????


 Vi har bara gått på Babysim och en termin på Familjesim, sen ett lååångt uppehåll då vi bara badat själva, så att säga. Framförallt nu i somras så började hon våga mer och mer i vattnet, och tycker det är vansinnigt kul, så vi kände att det kanske var dags för simskola nu då.

 Vi började först i "Baddaren"-gruppen, men där gick mest väldigt försiktiga barn som knappt hade nån vattenvana alls, och efter ett par gånger med en massa alldeles för lätta övningar och noll stimulans, så bytte vi uppett steg, till gruppen Grodan.
 Till en början verkade hon inte passa riktigt in där heller, eftersom de flesta barnen var äldre (hon nyss fyllda 4) och betydligt mer kunniga, och det var tydligen lite svårt med tilliten till simlärarna märkte vi, plus att hon var osäker och därmed blev väldigt uppskruvad. Hon kunde knappt lyssna på dem, och när hon väl lyssnade ville/vågade hon inte göra något som de bad henne göra.

 Men nu efter 3 gånger har det nog lossnat, verkar det som. Vi har övat en gång när hela familjen var och badade, och sen har vi pratat en del om allting, läst en jättebra bok om simskola, "Lilla Sim-Skolan" av Sofi Hjort och Lisa Sollenberg, plus att jag på väg dit idag bad henne vara lite lugnare i bassängen och lyssna på lärarna.

 Och det verkar ha gjort susen, allting!

 Hon var lugn och lyssnade, och gjorde tre övningarna som krävdes för att ta Baddarmärket: doppa huvudet under vatten 5 gånger, blåsa ut luft under vattnet fem gånger, och glida fram på magen i fem sekunder med ansiktet ner i vattnet. De två första klarade hon direkt, den sista fick hon öva på ganska många gånger innan hon kunde.

 Och som sagt, vi är sjukt stolta!

 Så himla ROLIGT att hon gör så stora framsteg! Min älskade 4-åring. :-)

För ungefär fyra år sen blev jag mamma för första gången.

Dottern sov då både i min säng och i sin spjälsäng som stod intill min säng. Jag ammade, och gav lite ersättning då jag trodde det behövdes. Med facit i hand hade jag nog inte behövt ersättningen, men det hör inte till saken.

 Jag tyckte jag sov som en kratta när dottern låg i min säng. Jag låg obekvämt och på ena sidan bara. Jag fick ständigt vara på min vakt så hon fick amma när hon ville. Då satte jag mig upp i sängen och ammade, med kuddar bakom ryggen och allt var ganska omständigt.

 Så småningom lärde jag mig amma litegrann liggandes, men det var inte så bekvämt, och det blev bara från ena bröstet då. Vilket inte var så bra för det andra sprängfyllda bröstet såklart.

 Hon sov oroligt och därmed sov även jag och maken oroligt.


 När hon var 3 månader bestämde vi därför att hon skulle sova i egen säng, i eget rum. Tvärs över hallen där på ovanvoningen där vi oxå sov. Gärna med stängd dörr, så man inte hörde alla småljud från henne, som störde sömnen i onödan. Vi inbillade oss att även hon skulle sova bättre där, när hon inte heller blev störd av våra småljud hela natten.

 Ja, jag vill minnas att hon sov hyfsat bra där en period. Och vi med. Jag satt i en fåtölj och ammade på natten där i hennes rum.

 Vid 4 månaders ålder gav jag upp amningen, jag tyckte det var för bökigt och inbillade mig att det inte fanns mer mjölk.

 Dottern började sova illa igen så småningom. Nånstans kring ett år blev det hemskt, nätterna var fruktansvärda, och jag sprang som en dåre mellan rummen om natten. Ibland sov hon i min säng, men det var ingen hit...

 Folk som berättade att de sov med barnen varje natt, alltid, gjorde mig chockad, förvånad, nästan förskräckt! Jag kunde verkligen INTE begripa hur man skulle vilja utsätta sig för det där, varje natt, hela nätterna!


 När vi ungefär 2 år senare fick vårt andra barn, hade jag nog till viss del vant mig vid barn i sängen. Små fötter i ansiktet, sparkar i ryggen, armar som smällde till i ansiktet, stönanden, smaskande, tandgnisslan, dröm-skrik osv....ja, det var inte skönt att sova sådär, men det gick hyfsat ändå.

 Nytillskottet fick därför sova en hel del i vår säng. Jag ligg-ammade ganska mycket, och jag helammade dessutom. Det gick strålande bra. En nyfödd stökar inte heller runt som en tvååring i sängen, och efter hand som sonen växte och blev äldre lärde jag mig nog att sova bättre med honom intill mig.

 Och nu, när han precis fyllt 2 år, så njuter jag faktiskt av att ha honom så nära mig hela natten! Jag vill ha honom där varje natt!

 Han sover väldigt oroligt, och har gjort en lång period nu, och det är därför jag har insett att jag vill ha det såhär. Jag vill börja samsova med min son, nu! Och hade jag haft plats hade min 4-åring oxå fått sova med oss! Hon sover ju dock väldigt bra numera, i sin egen säng.


 Jag märker att min son, när han stökar runt i sömnen och gnyr och snurrar runt, oftast blir lugn så fort jag lägger min hand på honom, eller drar honom tätt intill mig. Det är urmysigt, och sååå himla skönt! Han är lugn och trygg som barn, och jag tycker mig känna en närhet till honom hela dagarna oxå, han gillar att pussas och kramas, vilket den andra gulliganen inte gjort på samma sätt.

 
 Hade jag fått ett barn till idag, så skulle jag samsovit med detta barn från början, och i flera år framöver. Jag skulle långtidsamma, utan att stressa med fast mat. Jag skulle bli en "nära förälder" och njuta av all närhet som jag faktiskt helt frivilligt valde bort i flera år!

 Galet hur man kan förändras!

 Men visst är det bra att man kan förändras? =)

 Jag är glad att jag har folk omkring mig, på nätet eller IRL, som man kan lita på inte gör stora affärer av att man ibland, eller t o m ofta, tycker olika.

 

 Jag kan tycka väldigt starkt om någonting, och mina vänner tycker inte likadant. Jag kan t o m irritera mig på dessa åsikter mina vänner har. Och antagligen tvärtom oxå. =)

 Men till skillnad mot en del andra, så för mig, så betyder inte olika åsikter och irritation över åsikterna, att man inte längre tycker om varann!?

 Det är oerhört skönt att det inte görs så stor affär av dessa meningsskiljaktigheter. Man tar det för vad det är - olika åsikter. Och det förstör inte relationen man har, om den så är över internet eller på riktigt.

 Att kunna vara sig själv helt och hållet, stå för sina åsikter, och göra det utan att behöva vara rädd för att riskera vänskap, det är fantastiskt skönt!


Och tyvärr inte alldeles självklart har jag erfarat under årens gång!  


 En eller två åsikter gör inte en hel person!

Värderingar är skitviktigt, och jag kan många gånger önska att folk i min närhet hade samma värderingar som jag, men värderingar är inte allt i en vän, de har ju många fler egenskaper som jag tycker om dem för!

Och jag hoppas de ser likadant på mig!



(och gör de inte det, så lär de inte finnas omkring mig i framtiden heller)

För ungefär 6-7 år sen skaffade jag och maken en hund.

 Denna hund var fullkomligt livrädd för sånt som smällde. 

 Vi fick därför droga vår hund på nyårsafton. Han hade behövt sövas ner med narkos för att slippa lida helt, för tabletterna vi gav honom gjorde honom visserligen trött, men han sov inte, som mina föräldrars skotträdda hund gjorde, utan han blev vinglig och ännu mer rädd, nu inte bara av alla raketer och smällare, utan även av rädslan för vad som hände med honom.
 Vi höjde musiken i lägenheten kring tolvslaget så han inte skulle höra, vi rullade ner gullgardinerna så att han inte skulle se, vi låtsades inte om att vi hörde några smällare alls för att undvika att vi ofrivilligt skulle bekräfta hundens rädslor genom kroppsspråk mm.

 Men han var fortfarande alldeles, alldeles livrädd för varje smäll. Och det belv en hel del smällar, som alltid på nyår.

 Hunden var så skotträdd att han inte ens vågade göra sin behov på flera dagar, då det även dagarna före ochdagarna efter nyårsafton skulle smällas en hel del där i stan där vi bodde. Det enda han hann med var att kissa några få korta gånger, sen small det alltid. Det gick inte att ha honom lös över huvudtaget då, för när det small, så sprang han, fullkomligt panikslagen. Och det kunde ju slutat precis hur som helst när man bodde nära en hårt trafikerad väg. Det gällde att hålla hårt i kopplet.



 Det var efter detta första nyår med skotträdd hund som jag började se nyårsraketer och smällare med andra ögon.

 Innan hade jag aldrig haft en tanke på nåt annat än att det smällde lite och såg fint ut på natthimlen.


 Men plötsligt så kändes det som om jag skulle vilja förbjuda varenda jävla butik att sälja skiten, och varenda jävel som tände raketer och smällare kunde gott smälla den i sitt eget ansikte, om de nu var såna idioter som höll på med tramset!

 För till vilken nytta och till vilket nöje är dessa raketer och smällare?

 Det är inte bara skotträdda hundar som blir lidande. Vilda djur måste bli minst lika rädda!

 Sen jag dessutom blev förälder har jag ännu mindre begripit mig på fyrverkerier. Man själv orkar inte vara vaken till 12 många gånger, särskilt inte som nyblivien förälder. Barnen orkar definitivt inte vara vakna. Det var hemskt nervöst ett av åren då dottern sov så fruktansvärt illa under en väldigt lång period, och vi behövde verkligen inte att hon vaknade av alla raketerna!

 Det är dessutom väldigt farligt att hålla på med fyrverkerier, det kan skada både människor djur och egendom, och det både oavsiktligt och avsiktligt.
 Hur många söndersprängda brevlådor finns det inte på nyårsdagen? Och garanterat kan vi läsa om i tidningarna på nyårsdagen om stupfulla killar (oftast är det faktiskt killar som pysslar med dessa dumheter) som förlorat händer eller delar av ansiktet under nyårsnatten.

 För mig har det nog dessutom alltid varit fullkomligt obegripligt att man bokstavligt talat vill elda upp sina pengar. Det är vansinnigt dyrt med raketer, särskilt de som är något utöver det där vanliga. Och det är väl klart man vill titta på nåt utöver "det vanliga"...?

 Och vem ska egentligen städa upp efter alla som roat sig med raketavfyrningar? Vem gör det?


 
 Är det verkligen värt allting?

För några minuters "fint att titta på" och för att det "hör till" på nyår, så blir så många djur lidande, många barnfamiljer störda, och många dumskallar skadade, samt naturen väldigt nerskräpad. Vill folk kasta pengar i sjön så är det upp till var och en, det är ju i alla fall inget som stör eller skadar någon annan. Men det andra?



 Om du inte brytt dig om konsekvenserna för många människor och djur innan, så borde du nog göra det snart. En dag kanske din hund inte vågar göra sina behov pga smällarna. En dag kanske dina barn vaknar och har svårt att somna om och är rädda på nyårsnatten. En dag kanske din brevlåda sprängs i bitar. Eller så brinner ditt hus ner pga en defekt raket. En dag kanske din son får ansiktet bortsprängt av en svindyr men förmodat vacker raket.



 
 

Om det nu var nån som trodde att jag hittade på, eftersom den orsaken verkar troligast till varför folk struntar i de fakta jag lägger fram, så kan ni ju ta en titt på detta klippet från tv4 nyhetsmorgon idag.

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=%C3%96kar_barnbilstolarna_olycksrisken%3F&videoid=1186233



Om inte JAG kan få er att inse vikten av att vända bilstolen tillräckligt sent, så kanske en läkare/expert kan banka lite vett i skallen på er?

Julen är här.

Vi fick en vit jul i år, vilket är helt fantastiskt, åtminstone när man bor i Skåne där standard annars är plusgrader, slask och regn.

Det talas om julstress till höger och vänster. Jag har aldrig varit stressad under julen. Jag vet inte varför folk stressar. Jobbar man väldigt mycket och har fullt upp året om så får man kanske planera lite bättre? Det är knappast en överraskning att det blir jul i december!

 Men det är klart bekvämt att skylla allt som händer på stressen och att ursäkta folks dåliga beteenden med att "äh, det är ju jul snart". Skönt att för en gångs skull inte behöva engagera sig i något.


 Det är alldeles fasansfullt att det runtomkring i landet finns små och stora barn som far hemskt illa under julen. Jag tänker mycket på de som har föräldrar som festar till det rejält på självaste julafton. Möjligen har dessa så kallade föräldrar problem med alkohlen året runt, men jag kan tänka mig att det är extra känsligt för barnen just kring jul. Och det är alldeles beklämmande att veta att dessa stackars barn har det på det viset.

 Och de föräldrar som inte har problem med alkoholen, men ändå väljer att "ha kul" och hinka i sig julsnapsar och julöl för glatta livet framför ögonen på sina barn, borde skämmas. Det är horribelt att man sätter sig själv före sina barn på det viset!

 Jag som har två barn själv skulle aldrig ens tänka tanken på att dricka alkohol på julen. Det hör inte till. Och lyckan att få dela barnens glädje kring allt som har med julen att göra, och kanske då främst tomten, granen och julklapparna, finns ju där alldeles av sig själv ändå. På vilket sätt skulle alkohol göra den saken bättre?


 Sen finns det många familjer som inte har råd att fira jul. Högtiden blir ångestfull för föräldrarna som vill ge sina barn allt, med mat, stämning, gran, klappar och godis, men som helt enkelt bara inte har någon ekonomisk möjlighet till detta. Jag är glad att det då finns många organisationer och även personer som brinner för detta ämnet, och gör en stor insats för att se till att dessa familjer kan ge sina barn något som i alla fall liknar en vanlig jul. Jag hoppas barnen får en mysig dag idag!


Jag har sen jag blev vuxen och framförallt själv fick barn sagt till nära och kära att dra ner på antalet julklappar. Jag tycker det är fruktansvärt att barn överöses med så mycket leksaker att de i vissa fall inte ens orkar öppna alla samma kväll, utan måste spara dem till dagen efter!

 Det är i mina ögon vansinne att ge sina barn 10-20 julklappar, och lägga flera flera tusenlappar på en enda dags presenter. 
 Jag tycker det lär barnen helt fel värderingar. Flest saker när man dör vinner, typ. Pinsamt. Ytterst pinsamt att som förälder visa barnen att hur bra det är att ha en massa saker!

 Jag vet att åsikterna går isär hemskt mycket där, men jag kan bara beklaga om du är en sådan förälder som tycker att barnens glädje står i proportion till hur många julklappar han/hon får. 



 Sen finns det de barn som även denna julen kommer fortsätta bli hjärntvättade in i de stereotypa könsrollerna. Farmor och morfar och faster och kusinen kommer köpa dockor till flickorna och bilar tilll pojkarna. Rosa gullegull till flickorna, tuffa actiongrejor till pojkarna. Ingen kommer tänka utanför ramarna, och barnen kommer tro att det finns flickleksaker och pojkleksaker, och att man ska hålla sig till det annars är man konstig och man blir ifrågasatt av andra barn, och dessa släktingar som uppenbarligen vill begränsa barnen till ett "fattigare" liv.


 Än så länge och mig veterligen kommer våra barn att få kanonbra klappar.

 Dagen började med att vi vaknade av att vi hörde dottern öppna paket i vardagsrummet. Alla paket hade hon öppnat. Som tur var fanns det bara tre!

 I det som var till henne hittade hon en radiostyrd bil. Och i det som var till hennes lillebror fanns det en trumma.

 Pojken kommer få bl a en käpphäst med galopp-ljud. Och en stoooor traktor med släp. Och mjuka sköna unisexkläder av oss och av mina föräldrar.

 Flickan kommer få bäddset med Barbapapa, dvd-box med "Fem myror är mer än fyra elefanter" samt massor av nya sköna unisexkläder i glada färger av oss och mina föräldrar.

 Andra presenter som vi blivit extra glada för (när dottern fyllde år) är munspel, xylofon, Emil-film, en massa andra filmer, en tv med inbyggd dvd-spelare, pysselböcker med färgpennor, collegieblock med blyertspennor och suddgummi, och ett 3D-pussel med Villa Villerkulla. Det är alltihopa presenter som inte sitter i några speciella fack, eller som "kan" användas av både pojkar och flickor...

 

 Jag har förstått att det kan vara väldigt svårt för de som inte är insatta i ämnet att avgöra vad som är "ok" att ge till barn vars föräldrar gör genus. Och jag har kommit på hur jag enklast förklarar för dem.

 "Skulle du själv köpa denna tröjan/leksaken/byxorna/tavlan/vad det nu än är, till både din son och din dotter?"

 Om de inte kan svara ja på den frågan så är det inget vi är intresserade av. För det är lite så jag själv tänker när jag handlar kläder nu. Jag vill att kläderna ska funka till båda barnen, framförallt de till dottern, då sonen ska ärva de kläderna sen. 

 Självklart "kan" pojkar ha rosa toppar med rynkor och söta hundvalpar på. Likaså kan flickor ha Batman-tröjor i mörka färger. Men jag tycker inte det är fint, på nåt av barnen. På några barn alls. De kommer få ha vad de själva vill om några år, och det är möjligt att hon vill ha batman och han hundvalp då, men så länge jag bestämmer vad som köps så kommer inga sådana kläder in i detta huset. För det är fult. Och onödigt.

 Framförallt när det finns kläder som sprider glädje genom alla glada färger!






Nu har jag babblat färdigt. Nu ska jag fira jul med min fina familj!

 Hoppas alla får en härlig dag tillsammans!

 Ja.

 Det är ganska troligt att en person som köper dessa byxorna, som finns på Kappahls avdelning XLNT i storlek 44-54, ser ut såhär.


 Mycket troligt.