Män i kjol - jo, de finns faktiskt!
Långt innan jag räknat med det, så var denna dagen här!
I lördags var jag och barnen i Hembygdsparken. Jag fick syn på ett riktigt föredöme till pappa, där han gick omkring i kjol! I en "Blåkläder-kilt", bland alla barn och föräldrar som trängdes på lekplatsen. Han hade med andra ord en kjol på sig. Och det såg skitballt ut! Han klädde i det och hans övriga stil matchade givetvis, och det såg bara så naturligt ut!
Jag passade på att visa dottern, som vid ett tillfälle tidigare i år, sagt att pojkar inte kan ha kjol och klänning. Jag har visat henne bilder på män i kjol/klänning på datorn, men nu fick jag ju att gyllene tillfälle att visa henne ett livs levande exemplar!
Hon noterade intresserat, och sen var det bra med det.
Och i går morse var vi på väg till öppna förskolan. Dottern ville ha kjol, sa hon, och jag letade fram kläder till henne. Jag hörde hur hon berättade för sin lillebror att hon skulle ha kjol. Sedan frågade hon om han ville ha kjol, "för pojkar kan ha kjol, det har jag sett!". Och lillebror sa att han ville ha kjol han med!
Så det var bara att plocka fram hennes undanlagda urväxta sommarkläder, och snart hittade jag en jeanskjol som passade honom, och till det fick han ha ett par röda alldeles för stora leggings som matchade hans Bamse-tröja.
Han var ruskigt stolt och glad över dessa kläder!
Innan vi skulle åka sen, så ångrade han sig, så han fick på sig byxor igen. Lite synd kan jag känna, faktiskt. Det hade varit intressant att se folks reaktioner på öppna förskolan. Men det skulle aldrig falla mig in att tvinga honom att ha kjol!
Jag är säker på att det finns bäde vänner och folk jag inte känner som tycker jag är helt kocko i huvudet nu, som låter min son ha kjol på sig.
Men vet ni vad?
Ge mig ETT enda bra skäl till varför han inte skulle få ha det?
Ge mig ETT enda bra skäl till varför jag skulle neka honom en sådan harmlös sak?
Ge mig ETT enda bra skäl till varför jag skulle göra honom ledsen (för det kan jag lova att han hade blivit om jag nekat honom i det läget, han är ganska känslig när det gäller såna saker)?
Jag kan inte se några sådana skäl.
Och det är tillräckligt för mig. Fler anledningar behövs inte för mig.
Och för de som tycker jag är en hemsk förälder som utsätter min son för detta, så säger jag bara en sak: Det kan vara så att det är föräldrar/människor som ni som gör att barn mobbar andra barn. Världen vore en betydligt trevligare plats om alla var lite mer öppna och toleranta för olikheter. Vore det inte underbart om allabarn och vuxna, fick lov att vara som de ville, utan samhällets och omvärldens förväntningar att leva upp till?
Lyckan är ett pippi-nattlinne!
Såhär lycklig kan en 2-årig pojke bli av att få sin systers urväxta pippi-nattlinne!
Vem vill neka sitt barn denna glädjen, bara för att det är "ett rosa tjejplagg"?
Inte jag i alla fall!
(nu kompenserar jag lite för all bloggtorka den senaste tiden?!)
Skräckfilm när den är som bäst
Jag är en sucker för skräckfilmer.
Det är alltid den typen av film jag väljer om jag får välja film helt själv, utan någon annans önskemål att ta hänsyn till.
Det finns bara några problem som kommer på köpet.
1) Det finns inte tillräckligt mycket riktigt bra skräckfilmer. Jag gillar ju inte blod, splatter, förutsägbara dramaturgier, klyschor. Jag gillar inte heller massor av specialeffekter och en massa monster och varelser som man ser, hela tiden. Gillar man allt det så finns det en uppsjö av filmer att välja mellan.
2) Jag kan inte titta på en riktigt bra skräckfilm ensam! Om skräckfilmen jag ser är riktigt bra så kommer de ge mig sömnproblem, och då vill jag inte sova ensam! Men det vimlar inte direkt av skräckfilmsentusiaster häromkring...
När "The Ring" kom var det något av det läskigaste jag sett. Riktigt hemsk tyckte jag de var. Jag älskade den!
Sedan kom "The Grudge" och jag förfasades över läskighetsgraden!
Jag såg både den amerikanska och den japanska versionen av "The Grudge" och den japanska var så mycket hemskare, och därmed bättre, att jag såg flera japanska skräckfilmer efter det, bl a en som hette nåt i stil med "One missed call". Det är nåt visst med det där japanska ljuset, stämningen, skräcken......usch!
Sedan dess har jag fått nöja mig med lite halvkassa skräckisar med demoner och excorsism och sådant.
Men sen kom "Paranormal Activity".
Och jäklar vad jag fick problem att sova efter den! Bästa skräckfilmen genom alla tider, om ni frågar mig! Sättet den var filmad på, och frånvaron av ljudeffekter, tillsammans med den osynliga vedervärdiga ondskan, gjorde att jag för första gången fick ruskigt svårt att somna. Inte bara första natten, utan flera nätter.
Den var fruktansvärd. Och helt klart den bästa skräckisen jag någonsin sett.
Och jag kunde inte förstå varför jag utsatte mig för den en gång till, när jag nyligen såg om den...! Jag visste ju vad den handlade om, och vad som skulle hända, men likförbannat satt jag där och skrek, gömde mig bakom kudden, och hoppade till, på exakt samma ställen som första gången jag såg den. Horribelt!
Och igår gjorde jag det igen......jag och pojkvännen kollade på "Paranormal Activity 2 Tokyo Night"....den är japansk, filmad på samma sätt som ettan, och i början var den lite seg sådär, innan det började hända grejor...men sen.....USCH säger jag bara!!!!!
Den var riktigt jäkla vidrig!
Kanske hade jag blivit lite avtrubbad, så jag trodde ett tag att jag skulle slippa "efterdyningarna" denna gången, men när min pojkvän började prata om alla de otäcka scenerna så tyckte jag allt blev så himla otäckt, att jag nästan fick lust att kräkas! Ja,helt galet, men så var det......jag låg där i mörkret och såg framför mig dessa vidrigheter, och alla ljuden som uppstod.....fy fan säger jag bara!
Menmen, jag lyckades faktiskt somna, och inte hade jag mardrömmar heller!
Och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot de övriga Paranormal Activity-filmerna!
http://youtu.be/2mnBIKixY_Y
(jag får inte rätt på detta med att bädda in videoklippet, så här är en länk till trailerna för ovan nämnda film istället)
Det är alltid den typen av film jag väljer om jag får välja film helt själv, utan någon annans önskemål att ta hänsyn till.
Det finns bara några problem som kommer på köpet.
1) Det finns inte tillräckligt mycket riktigt bra skräckfilmer. Jag gillar ju inte blod, splatter, förutsägbara dramaturgier, klyschor. Jag gillar inte heller massor av specialeffekter och en massa monster och varelser som man ser, hela tiden. Gillar man allt det så finns det en uppsjö av filmer att välja mellan.
2) Jag kan inte titta på en riktigt bra skräckfilm ensam! Om skräckfilmen jag ser är riktigt bra så kommer de ge mig sömnproblem, och då vill jag inte sova ensam! Men det vimlar inte direkt av skräckfilmsentusiaster häromkring...
När "The Ring" kom var det något av det läskigaste jag sett. Riktigt hemsk tyckte jag de var. Jag älskade den!
Sedan kom "The Grudge" och jag förfasades över läskighetsgraden!
Jag såg både den amerikanska och den japanska versionen av "The Grudge" och den japanska var så mycket hemskare, och därmed bättre, att jag såg flera japanska skräckfilmer efter det, bl a en som hette nåt i stil med "One missed call". Det är nåt visst med det där japanska ljuset, stämningen, skräcken......usch!
Sedan dess har jag fått nöja mig med lite halvkassa skräckisar med demoner och excorsism och sådant.
Men sen kom "Paranormal Activity".
Och jäklar vad jag fick problem att sova efter den! Bästa skräckfilmen genom alla tider, om ni frågar mig! Sättet den var filmad på, och frånvaron av ljudeffekter, tillsammans med den osynliga vedervärdiga ondskan, gjorde att jag för första gången fick ruskigt svårt att somna. Inte bara första natten, utan flera nätter.
Den var fruktansvärd. Och helt klart den bästa skräckisen jag någonsin sett.
Och jag kunde inte förstå varför jag utsatte mig för den en gång till, när jag nyligen såg om den...! Jag visste ju vad den handlade om, och vad som skulle hända, men likförbannat satt jag där och skrek, gömde mig bakom kudden, och hoppade till, på exakt samma ställen som första gången jag såg den. Horribelt!
Och igår gjorde jag det igen......jag och pojkvännen kollade på "Paranormal Activity 2 Tokyo Night"....den är japansk, filmad på samma sätt som ettan, och i början var den lite seg sådär, innan det började hända grejor...men sen.....USCH säger jag bara!!!!!
Den var riktigt jäkla vidrig!
Kanske hade jag blivit lite avtrubbad, så jag trodde ett tag att jag skulle slippa "efterdyningarna" denna gången, men när min pojkvän började prata om alla de otäcka scenerna så tyckte jag allt blev så himla otäckt, att jag nästan fick lust att kräkas! Ja,helt galet, men så var det......jag låg där i mörkret och såg framför mig dessa vidrigheter, och alla ljuden som uppstod.....fy fan säger jag bara!
Menmen, jag lyckades faktiskt somna, och inte hade jag mardrömmar heller!
Och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot de övriga Paranormal Activity-filmerna!
http://youtu.be/2mnBIKixY_Y
(jag får inte rätt på detta med att bädda in videoklippet, så här är en länk till trailerna för ovan nämnda film istället)
Tyllkjol är ju bekvämt att klättra i
Varje gång jag är i min stads "familje-paradis" Hembygdsparken (stor lekplats, djur, glasskiosk mm), blir jag förfärad över hur föräldrar klär sina barn.
Jag förstår att alla inte insett fördelarna och logiken med att klä barn som barn, och inte som pojkar och flickor, det är inte det jag ifrågasätter denna gången.
Det jag stör mig på är att folk klär sina barn i finkläder. Chinos, vit skjorta, kjol eller klänning med massor av vidd, och strumpbyxor, samt finskor. Även flera lager fleece, tjocka mössor, vantar och annat varmt, när det är 20 grader, sol och vindstilla...?
Sen när blev det bekvämt att leka i kläder man inte kan röra sig i eller inte får smutsa ner sig i? När blev det praktiskt att tampas med flera lager tyllkjol när man klättrar upp för stegen till rutschkanan? När blev det lämpligt med vita kläder när man sitter i sandlådan? Och vem tycker egentligen det är skönt att springa i sand med små ballerinaskor?
Jag fattar inte?
Ser inte föräldrarna hur bökigt det är för barnen? Märker de inte att barnen blir hämmade?
Varför åka till en stor lekplats om man inte har för avsikt att låta barnen härja helt fritt ett tag? Bara leka och få vara barn?
Jag klär mina barn i praktiska men framförallt bekväma kläder. Alltid. Men jag tänker extra mycket på hur bekväma kläder de har, när vi ska till hembygdsparken, eller andra lekställen. Det blir mjuka rymliga kläder, kläder som tål smuts och slitage, gärna shorts på sommaren, men då försöker jag välja längre shorts som går ner över knäna, som skyddar lite mot eventuella skrapsår.
Lekande fria barn
Hur klär ni era barn vid lek utomhus?
Jag förstår att alla inte insett fördelarna och logiken med att klä barn som barn, och inte som pojkar och flickor, det är inte det jag ifrågasätter denna gången.
Det jag stör mig på är att folk klär sina barn i finkläder. Chinos, vit skjorta, kjol eller klänning med massor av vidd, och strumpbyxor, samt finskor. Även flera lager fleece, tjocka mössor, vantar och annat varmt, när det är 20 grader, sol och vindstilla...?
Sen när blev det bekvämt att leka i kläder man inte kan röra sig i eller inte får smutsa ner sig i? När blev det praktiskt att tampas med flera lager tyllkjol när man klättrar upp för stegen till rutschkanan? När blev det lämpligt med vita kläder när man sitter i sandlådan? Och vem tycker egentligen det är skönt att springa i sand med små ballerinaskor?
Jag fattar inte?
Ser inte föräldrarna hur bökigt det är för barnen? Märker de inte att barnen blir hämmade?
Varför åka till en stor lekplats om man inte har för avsikt att låta barnen härja helt fritt ett tag? Bara leka och få vara barn?
Jag klär mina barn i praktiska men framförallt bekväma kläder. Alltid. Men jag tänker extra mycket på hur bekväma kläder de har, när vi ska till hembygdsparken, eller andra lekställen. Det blir mjuka rymliga kläder, kläder som tål smuts och slitage, gärna shorts på sommaren, men då försöker jag välja längre shorts som går ner över knäna, som skyddar lite mot eventuella skrapsår.
Lekande fria barn
Hur klär ni era barn vid lek utomhus?
Skrattar så jag gråter
Ojdå, det går visst rätt lång tid mellan mina inlägg....
Ja, det händer ju en del i mitt liv just nu, och mer ska det komma!
2011 är mitt år, det står i alla fall klart!
Sedan nyår har jag gått ner 40 kg, jag har gjort en gastric bypass-operation, jag har separerat efter 11 år med barnens pappa, jag har fått en tillsvidareanställning (som konditor) efter många år av ströjobb, föräldraledighet och arbetslöshet, och jag har dessutom träffat en ny man som jag är förälskad i!
Helt galet vad man kan hinna med på bara 5 månader! Massor av stora livsomvälvande förändringar, och alla till det bättre!
Livet är härligt och jag njuter för fullt!
Jag har hittat en sida som är hysteriskt rolig!
http://www.damnyouautocorrect.com/
Här hittar ni sms-konversationer på iPhones, där rättstavningsprogrammet ställt till en hel del! Det kan verkligen bli HUR tokigt som helst!
Tidigare idag skrattade jag så mycket åt dessa felskrivningar att tårarna fullkomligt sprutade, jag stortjöt av skratt!
Det är så härligt befriande att skratta på det viset! Det gjorde jag inte innan mitt nya liv började, faktiskt!
Vad får er att skratta så mycket att ni gråter? :-)
Ja, det händer ju en del i mitt liv just nu, och mer ska det komma!
2011 är mitt år, det står i alla fall klart!
Sedan nyår har jag gått ner 40 kg, jag har gjort en gastric bypass-operation, jag har separerat efter 11 år med barnens pappa, jag har fått en tillsvidareanställning (som konditor) efter många år av ströjobb, föräldraledighet och arbetslöshet, och jag har dessutom träffat en ny man som jag är förälskad i!
Helt galet vad man kan hinna med på bara 5 månader! Massor av stora livsomvälvande förändringar, och alla till det bättre!
Livet är härligt och jag njuter för fullt!
Jag har hittat en sida som är hysteriskt rolig!
http://www.damnyouautocorrect.com/
Här hittar ni sms-konversationer på iPhones, där rättstavningsprogrammet ställt till en hel del! Det kan verkligen bli HUR tokigt som helst!
Tidigare idag skrattade jag så mycket åt dessa felskrivningar att tårarna fullkomligt sprutade, jag stortjöt av skratt!
Det är så härligt befriande att skratta på det viset! Det gjorde jag inte innan mitt nya liv började, faktiskt!
Vad får er att skratta så mycket att ni gråter? :-)
