I vårt hem råder vapenförbud
I detta huset råder numera totalt vapenförbud.
Ja, det låter kanske konstigt, för inte tusan har vi någonsin haft riktiga vapen här hemma!
Nej, jag menar att det är noll tolerans vad gäller alla sorters leksaksvapen och allt som handlar om krig och slagsmål och våld.
Barn som är så små som våra, och ganska långt upp i åldrarna, behöver inte på något plan kriga, skjuta eller fäktas. De behöver inte vattenpistoler, piratsvärd eller filmer med någon form av våldsscener i. De behöver inte se nyheter där bilder från krigszoner visas. De behöver inte lära sig hur man slåss med vapen, och de behöver inte förstå hur ett skjutvapen används.
De är barn. De är små barn. De ska inte lära sig att våld i någon form är ok. I sinom tid lär de sig att världen är full av våld och krig ändå, varför pracka på dem skiten alldeles för tidigt? Det gör dem inget gott alls.
Jag känner att jag har svårt att formulera mig idag. Men vill ha så mycket sagt.
Och därför får Anna Kaagaard Kristensen göra det åt mig. Jag håller med om vartenda ord hon skriver.
Läs det, och säg sen att barn behöver någon form våld och vapen.
Om du kan.
Ja, det låter kanske konstigt, för inte tusan har vi någonsin haft riktiga vapen här hemma!
Nej, jag menar att det är noll tolerans vad gäller alla sorters leksaksvapen och allt som handlar om krig och slagsmål och våld.
Barn som är så små som våra, och ganska långt upp i åldrarna, behöver inte på något plan kriga, skjuta eller fäktas. De behöver inte vattenpistoler, piratsvärd eller filmer med någon form av våldsscener i. De behöver inte se nyheter där bilder från krigszoner visas. De behöver inte lära sig hur man slåss med vapen, och de behöver inte förstå hur ett skjutvapen används.
De är barn. De är små barn. De ska inte lära sig att våld i någon form är ok. I sinom tid lär de sig att världen är full av våld och krig ändå, varför pracka på dem skiten alldeles för tidigt? Det gör dem inget gott alls.
Jag känner att jag har svårt att formulera mig idag. Men vill ha så mycket sagt.
Och därför får Anna Kaagaard Kristensen göra det åt mig. Jag håller med om vartenda ord hon skriver.
Läs det, och säg sen att barn behöver någon form våld och vapen.
Om du kan.
Nyårsraketer - djävulens påhitt
För ungefär 6-7 år sen skaffade jag och maken en hund.
Denna hund var fullkomligt livrädd för sånt som smällde.
Vi fick därför droga vår hund på nyårsafton. Han hade behövt sövas ner med narkos för att slippa lida helt, för tabletterna vi gav honom gjorde honom visserligen trött, men han sov inte, som mina föräldrars skotträdda hund gjorde, utan han blev vinglig och ännu mer rädd, nu inte bara av alla raketer och smällare, utan även av rädslan för vad som hände med honom.
Vi höjde musiken i lägenheten kring tolvslaget så han inte skulle höra, vi rullade ner gullgardinerna så att han inte skulle se, vi låtsades inte om att vi hörde några smällare alls för att undvika att vi ofrivilligt skulle bekräfta hundens rädslor genom kroppsspråk mm.
Men han var fortfarande alldeles, alldeles livrädd för varje smäll. Och det belv en hel del smällar, som alltid på nyår.
Hunden var så skotträdd att han inte ens vågade göra sin behov på flera dagar, då det även dagarna före ochdagarna efter nyårsafton skulle smällas en hel del där i stan där vi bodde. Det enda han hann med var att kissa några få korta gånger, sen small det alltid. Det gick inte att ha honom lös över huvudtaget då, för när det small, så sprang han, fullkomligt panikslagen. Och det kunde ju slutat precis hur som helst när man bodde nära en hårt trafikerad väg. Det gällde att hålla hårt i kopplet.
Det var efter detta första nyår med skotträdd hund som jag började se nyårsraketer och smällare med andra ögon.
Innan hade jag aldrig haft en tanke på nåt annat än att det smällde lite och såg fint ut på natthimlen.
Men plötsligt så kändes det som om jag skulle vilja förbjuda varenda jävla butik att sälja skiten, och varenda jävel som tände raketer och smällare kunde gott smälla den i sitt eget ansikte, om de nu var såna idioter som höll på med tramset!
För till vilken nytta och till vilket nöje är dessa raketer och smällare?
Det är inte bara skotträdda hundar som blir lidande. Vilda djur måste bli minst lika rädda!
Sen jag dessutom blev förälder har jag ännu mindre begripit mig på fyrverkerier. Man själv orkar inte vara vaken till 12 många gånger, särskilt inte som nyblivien förälder. Barnen orkar definitivt inte vara vakna. Det var hemskt nervöst ett av åren då dottern sov så fruktansvärt illa under en väldigt lång period, och vi behövde verkligen inte att hon vaknade av alla raketerna!
Det är dessutom väldigt farligt att hålla på med fyrverkerier, det kan skada både människor djur och egendom, och det både oavsiktligt och avsiktligt.
Hur många söndersprängda brevlådor finns det inte på nyårsdagen? Och garanterat kan vi läsa om i tidningarna på nyårsdagen om stupfulla killar (oftast är det faktiskt killar som pysslar med dessa dumheter) som förlorat händer eller delar av ansiktet under nyårsnatten.
För mig har det nog dessutom alltid varit fullkomligt obegripligt att man bokstavligt talat vill elda upp sina pengar. Det är vansinnigt dyrt med raketer, särskilt de som är något utöver det där vanliga. Och det är väl klart man vill titta på nåt utöver "det vanliga"...?
Och vem ska egentligen städa upp efter alla som roat sig med raketavfyrningar? Vem gör det?
Är det verkligen värt allting?
För några minuters "fint att titta på" och för att det "hör till" på nyår, så blir så många djur lidande, många barnfamiljer störda, och många dumskallar skadade, samt naturen väldigt nerskräpad. Vill folk kasta pengar i sjön så är det upp till var och en, det är ju i alla fall inget som stör eller skadar någon annan. Men det andra?
Om du inte brytt dig om konsekvenserna för många människor och djur innan, så borde du nog göra det snart. En dag kanske din hund inte vågar göra sina behov pga smällarna. En dag kanske dina barn vaknar och har svårt att somna om och är rädda på nyårsnatten. En dag kanske din brevlåda sprängs i bitar. Eller så brinner ditt hus ner pga en defekt raket. En dag kanske din son får ansiktet bortsprängt av en svindyr men förmodat vacker raket.
Denna hund var fullkomligt livrädd för sånt som smällde.
Vi fick därför droga vår hund på nyårsafton. Han hade behövt sövas ner med narkos för att slippa lida helt, för tabletterna vi gav honom gjorde honom visserligen trött, men han sov inte, som mina föräldrars skotträdda hund gjorde, utan han blev vinglig och ännu mer rädd, nu inte bara av alla raketer och smällare, utan även av rädslan för vad som hände med honom.
Vi höjde musiken i lägenheten kring tolvslaget så han inte skulle höra, vi rullade ner gullgardinerna så att han inte skulle se, vi låtsades inte om att vi hörde några smällare alls för att undvika att vi ofrivilligt skulle bekräfta hundens rädslor genom kroppsspråk mm.
Men han var fortfarande alldeles, alldeles livrädd för varje smäll. Och det belv en hel del smällar, som alltid på nyår.
Hunden var så skotträdd att han inte ens vågade göra sin behov på flera dagar, då det även dagarna före ochdagarna efter nyårsafton skulle smällas en hel del där i stan där vi bodde. Det enda han hann med var att kissa några få korta gånger, sen small det alltid. Det gick inte att ha honom lös över huvudtaget då, för när det small, så sprang han, fullkomligt panikslagen. Och det kunde ju slutat precis hur som helst när man bodde nära en hårt trafikerad väg. Det gällde att hålla hårt i kopplet.
Det var efter detta första nyår med skotträdd hund som jag började se nyårsraketer och smällare med andra ögon.
Innan hade jag aldrig haft en tanke på nåt annat än att det smällde lite och såg fint ut på natthimlen.
Men plötsligt så kändes det som om jag skulle vilja förbjuda varenda jävla butik att sälja skiten, och varenda jävel som tände raketer och smällare kunde gott smälla den i sitt eget ansikte, om de nu var såna idioter som höll på med tramset!
För till vilken nytta och till vilket nöje är dessa raketer och smällare?
Det är inte bara skotträdda hundar som blir lidande. Vilda djur måste bli minst lika rädda!
Sen jag dessutom blev förälder har jag ännu mindre begripit mig på fyrverkerier. Man själv orkar inte vara vaken till 12 många gånger, särskilt inte som nyblivien förälder. Barnen orkar definitivt inte vara vakna. Det var hemskt nervöst ett av åren då dottern sov så fruktansvärt illa under en väldigt lång period, och vi behövde verkligen inte att hon vaknade av alla raketerna!
Det är dessutom väldigt farligt att hålla på med fyrverkerier, det kan skada både människor djur och egendom, och det både oavsiktligt och avsiktligt.
Hur många söndersprängda brevlådor finns det inte på nyårsdagen? Och garanterat kan vi läsa om i tidningarna på nyårsdagen om stupfulla killar (oftast är det faktiskt killar som pysslar med dessa dumheter) som förlorat händer eller delar av ansiktet under nyårsnatten.
För mig har det nog dessutom alltid varit fullkomligt obegripligt att man bokstavligt talat vill elda upp sina pengar. Det är vansinnigt dyrt med raketer, särskilt de som är något utöver det där vanliga. Och det är väl klart man vill titta på nåt utöver "det vanliga"...?
Och vem ska egentligen städa upp efter alla som roat sig med raketavfyrningar? Vem gör det?
Är det verkligen värt allting?
För några minuters "fint att titta på" och för att det "hör till" på nyår, så blir så många djur lidande, många barnfamiljer störda, och många dumskallar skadade, samt naturen väldigt nerskräpad. Vill folk kasta pengar i sjön så är det upp till var och en, det är ju i alla fall inget som stör eller skadar någon annan. Men det andra?
Om du inte brytt dig om konsekvenserna för många människor och djur innan, så borde du nog göra det snart. En dag kanske din hund inte vågar göra sina behov pga smällarna. En dag kanske dina barn vaknar och har svårt att somna om och är rädda på nyårsnatten. En dag kanske din brevlåda sprängs i bitar. Eller så brinner ditt hus ner pga en defekt raket. En dag kanske din son får ansiktet bortsprängt av en svindyr men förmodat vacker raket.
Banka vett i skallen
Om det nu var nån som trodde att jag hittade på, eftersom den orsaken verkar troligast till varför folk struntar i de fakta jag lägger fram, så kan ni ju ta en titt på detta klippet från tv4 nyhetsmorgon idag.
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=%C3%96kar_barnbilstolarna_olycksrisken%3F&videoid=1186233
Om inte JAG kan få er att inse vikten av att vända bilstolen tillräckligt sent, så kanske en läkare/expert kan banka lite vett i skallen på er?
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=%C3%96kar_barnbilstolarna_olycksrisken%3F&videoid=1186233
Om inte JAG kan få er att inse vikten av att vända bilstolen tillräckligt sent, så kanske en läkare/expert kan banka lite vett i skallen på er?
Kraschad regnbåge
Äntligen börjar barnens garderob se lite vettig ut!
Jag har tillsammans med tomten fyllt på med en massa färgglada, mjuka, sköna, bekväma, roliga unisexkläder i båda barnens garderober, och det ni ser här ovan är bara en del av allting
som tillkommit nu de senaste kanske två veckorna.
Målet är att det ska se ut som om regnbågen kraschlandat i byrålådorna. Och alla dotterns kläder ska gå i arv till lillebror. =) Därför känns det något roligare att köpa kläder till henne nu, eftersom de kommer användas hur mycket som helst, till två barn! Och kläderna jag köper till honom är i stora storlekar,
så han kan ha dem så länge som möjligt i gengäld.
Plaggen är inhandlade på Åhléns, Lindex, Kappahl och Ica Maxi (!).
Mupparna-tröjorna och en hel del andra unisexkläder är dessutom på rea i vår Lindexbutik just nu.
HM har jag nästan slutat handla på. Det som förr var min
favoritaffär när det gällde barnkläder,har nu i princip ingenting som passar den nya stilen.
Det finns inga som helst unisexkläder i glada färger där. Pinsamt, HM!
Och jag tror inte jag har handlat kläder på Åhléns någonsin innan, eftersom
det inte funnits något i min (gamla) smak där.
Men nu är det annorlunda, jag skulle lätt kunna spendera ett par
tusenlappar på barnkläder där. =)
Barnens julklappar har blivit kanonbra, i princip allting! Så det var över förväntan, måste jag nog säga.
Och det är jag glad över.
Jag hoppas folk lärt sig vad som är ok att ge i fortsättningen; vad som verkligen uppskattas av både barn och oss föräldrar, och som "kan" lekas med av alla, samt hur bra det är att följa önskelistor så man inte får dubletter eller tripletter....!
Vi är hur som helst väldigt tacksamma och glada för de fina julklapparna!
<3
Julfunderingar
Julen är här.
Vi fick en vit jul i år, vilket är helt fantastiskt, åtminstone när man bor i Skåne där standard annars är plusgrader, slask och regn.
Det talas om julstress till höger och vänster. Jag har aldrig varit stressad under julen. Jag vet inte varför folk stressar. Jobbar man väldigt mycket och har fullt upp året om så får man kanske planera lite bättre? Det är knappast en överraskning att det blir jul i december!
Men det är klart bekvämt att skylla allt som händer på stressen och att ursäkta folks dåliga beteenden med att "äh, det är ju jul snart". Skönt att för en gångs skull inte behöva engagera sig i något.
Det är alldeles fasansfullt att det runtomkring i landet finns små och stora barn som far hemskt illa under julen. Jag tänker mycket på de som har föräldrar som festar till det rejält på självaste julafton. Möjligen har dessa så kallade föräldrar problem med alkohlen året runt, men jag kan tänka mig att det är extra känsligt för barnen just kring jul. Och det är alldeles beklämmande att veta att dessa stackars barn har det på det viset.
Och de föräldrar som inte har problem med alkoholen, men ändå väljer att "ha kul" och hinka i sig julsnapsar och julöl för glatta livet framför ögonen på sina barn, borde skämmas. Det är horribelt att man sätter sig själv före sina barn på det viset!
Jag som har två barn själv skulle aldrig ens tänka tanken på att dricka alkohol på julen. Det hör inte till. Och lyckan att få dela barnens glädje kring allt som har med julen att göra, och kanske då främst tomten, granen och julklapparna, finns ju där alldeles av sig själv ändå. På vilket sätt skulle alkohol göra den saken bättre?
Sen finns det många familjer som inte har råd att fira jul. Högtiden blir ångestfull för föräldrarna som vill ge sina barn allt, med mat, stämning, gran, klappar och godis, men som helt enkelt bara inte har någon ekonomisk möjlighet till detta. Jag är glad att det då finns många organisationer och även personer som brinner för detta ämnet, och gör en stor insats för att se till att dessa familjer kan ge sina barn något som i alla fall liknar en vanlig jul. Jag hoppas barnen får en mysig dag idag!
Jag har sen jag blev vuxen och framförallt själv fick barn sagt till nära och kära att dra ner på antalet julklappar. Jag tycker det är fruktansvärt att barn överöses med så mycket leksaker att de i vissa fall inte ens orkar öppna alla samma kväll, utan måste spara dem till dagen efter!
Det är i mina ögon vansinne att ge sina barn 10-20 julklappar, och lägga flera flera tusenlappar på en enda dags presenter.
Jag tycker det lär barnen helt fel värderingar. Flest saker när man dör vinner, typ. Pinsamt. Ytterst pinsamt att som förälder visa barnen att hur bra det är att ha en massa saker!
Jag vet att åsikterna går isär hemskt mycket där, men jag kan bara beklaga om du är en sådan förälder som tycker att barnens glädje står i proportion till hur många julklappar han/hon får.
Sen finns det de barn som även denna julen kommer fortsätta bli hjärntvättade in i de stereotypa könsrollerna. Farmor och morfar och faster och kusinen kommer köpa dockor till flickorna och bilar tilll pojkarna. Rosa gullegull till flickorna, tuffa actiongrejor till pojkarna. Ingen kommer tänka utanför ramarna, och barnen kommer tro att det finns flickleksaker och pojkleksaker, och att man ska hålla sig till det annars är man konstig och man blir ifrågasatt av andra barn, och dessa släktingar som uppenbarligen vill begränsa barnen till ett "fattigare" liv.
Än så länge och mig veterligen kommer våra barn att få kanonbra klappar.
Dagen började med att vi vaknade av att vi hörde dottern öppna paket i vardagsrummet. Alla paket hade hon öppnat. Som tur var fanns det bara tre!
I det som var till henne hittade hon en radiostyrd bil. Och i det som var till hennes lillebror fanns det en trumma.
Pojken kommer få bl a en käpphäst med galopp-ljud. Och en stoooor traktor med släp. Och mjuka sköna unisexkläder av oss och av mina föräldrar.
Flickan kommer få bäddset med Barbapapa, dvd-box med "Fem myror är mer än fyra elefanter" samt massor av nya sköna unisexkläder i glada färger av oss och mina föräldrar.
Andra presenter som vi blivit extra glada för (när dottern fyllde år) är munspel, xylofon, Emil-film, en massa andra filmer, en tv med inbyggd dvd-spelare, pysselböcker med färgpennor, collegieblock med blyertspennor och suddgummi, och ett 3D-pussel med Villa Villerkulla. Det är alltihopa presenter som inte sitter i några speciella fack, eller som "kan" användas av både pojkar och flickor...
Jag har förstått att det kan vara väldigt svårt för de som inte är insatta i ämnet att avgöra vad som är "ok" att ge till barn vars föräldrar gör genus. Och jag har kommit på hur jag enklast förklarar för dem.
"Skulle du själv köpa denna tröjan/leksaken/byxorna/tavlan/vad det nu än är, till både din son och din dotter?"
Om de inte kan svara ja på den frågan så är det inget vi är intresserade av. För det är lite så jag själv tänker när jag handlar kläder nu. Jag vill att kläderna ska funka till båda barnen, framförallt de till dottern, då sonen ska ärva de kläderna sen.
Självklart "kan" pojkar ha rosa toppar med rynkor och söta hundvalpar på. Likaså kan flickor ha Batman-tröjor i mörka färger. Men jag tycker inte det är fint, på nåt av barnen. På några barn alls. De kommer få ha vad de själva vill om några år, och det är möjligt att hon vill ha batman och han hundvalp då, men så länge jag bestämmer vad som köps så kommer inga sådana kläder in i detta huset. För det är fult. Och onödigt.
Framförallt när det finns kläder som sprider glädje genom alla glada färger!
Nu har jag babblat färdigt. Nu ska jag fira jul med min fina familj!
Hoppas alla får en härlig dag tillsammans!
Vi fick en vit jul i år, vilket är helt fantastiskt, åtminstone när man bor i Skåne där standard annars är plusgrader, slask och regn.
Det talas om julstress till höger och vänster. Jag har aldrig varit stressad under julen. Jag vet inte varför folk stressar. Jobbar man väldigt mycket och har fullt upp året om så får man kanske planera lite bättre? Det är knappast en överraskning att det blir jul i december!
Men det är klart bekvämt att skylla allt som händer på stressen och att ursäkta folks dåliga beteenden med att "äh, det är ju jul snart". Skönt att för en gångs skull inte behöva engagera sig i något.
Det är alldeles fasansfullt att det runtomkring i landet finns små och stora barn som far hemskt illa under julen. Jag tänker mycket på de som har föräldrar som festar till det rejält på självaste julafton. Möjligen har dessa så kallade föräldrar problem med alkohlen året runt, men jag kan tänka mig att det är extra känsligt för barnen just kring jul. Och det är alldeles beklämmande att veta att dessa stackars barn har det på det viset.
Och de föräldrar som inte har problem med alkoholen, men ändå väljer att "ha kul" och hinka i sig julsnapsar och julöl för glatta livet framför ögonen på sina barn, borde skämmas. Det är horribelt att man sätter sig själv före sina barn på det viset!
Jag som har två barn själv skulle aldrig ens tänka tanken på att dricka alkohol på julen. Det hör inte till. Och lyckan att få dela barnens glädje kring allt som har med julen att göra, och kanske då främst tomten, granen och julklapparna, finns ju där alldeles av sig själv ändå. På vilket sätt skulle alkohol göra den saken bättre?
Sen finns det många familjer som inte har råd att fira jul. Högtiden blir ångestfull för föräldrarna som vill ge sina barn allt, med mat, stämning, gran, klappar och godis, men som helt enkelt bara inte har någon ekonomisk möjlighet till detta. Jag är glad att det då finns många organisationer och även personer som brinner för detta ämnet, och gör en stor insats för att se till att dessa familjer kan ge sina barn något som i alla fall liknar en vanlig jul. Jag hoppas barnen får en mysig dag idag!
Jag har sen jag blev vuxen och framförallt själv fick barn sagt till nära och kära att dra ner på antalet julklappar. Jag tycker det är fruktansvärt att barn överöses med så mycket leksaker att de i vissa fall inte ens orkar öppna alla samma kväll, utan måste spara dem till dagen efter!
Det är i mina ögon vansinne att ge sina barn 10-20 julklappar, och lägga flera flera tusenlappar på en enda dags presenter.
Jag tycker det lär barnen helt fel värderingar. Flest saker när man dör vinner, typ. Pinsamt. Ytterst pinsamt att som förälder visa barnen att hur bra det är att ha en massa saker!
Jag vet att åsikterna går isär hemskt mycket där, men jag kan bara beklaga om du är en sådan förälder som tycker att barnens glädje står i proportion till hur många julklappar han/hon får.
Sen finns det de barn som även denna julen kommer fortsätta bli hjärntvättade in i de stereotypa könsrollerna. Farmor och morfar och faster och kusinen kommer köpa dockor till flickorna och bilar tilll pojkarna. Rosa gullegull till flickorna, tuffa actiongrejor till pojkarna. Ingen kommer tänka utanför ramarna, och barnen kommer tro att det finns flickleksaker och pojkleksaker, och att man ska hålla sig till det annars är man konstig och man blir ifrågasatt av andra barn, och dessa släktingar som uppenbarligen vill begränsa barnen till ett "fattigare" liv.
Än så länge och mig veterligen kommer våra barn att få kanonbra klappar.
Dagen började med att vi vaknade av att vi hörde dottern öppna paket i vardagsrummet. Alla paket hade hon öppnat. Som tur var fanns det bara tre!
I det som var till henne hittade hon en radiostyrd bil. Och i det som var till hennes lillebror fanns det en trumma.
Pojken kommer få bl a en käpphäst med galopp-ljud. Och en stoooor traktor med släp. Och mjuka sköna unisexkläder av oss och av mina föräldrar.
Flickan kommer få bäddset med Barbapapa, dvd-box med "Fem myror är mer än fyra elefanter" samt massor av nya sköna unisexkläder i glada färger av oss och mina föräldrar.
Andra presenter som vi blivit extra glada för (när dottern fyllde år) är munspel, xylofon, Emil-film, en massa andra filmer, en tv med inbyggd dvd-spelare, pysselböcker med färgpennor, collegieblock med blyertspennor och suddgummi, och ett 3D-pussel med Villa Villerkulla. Det är alltihopa presenter som inte sitter i några speciella fack, eller som "kan" användas av både pojkar och flickor...
Jag har förstått att det kan vara väldigt svårt för de som inte är insatta i ämnet att avgöra vad som är "ok" att ge till barn vars föräldrar gör genus. Och jag har kommit på hur jag enklast förklarar för dem.
"Skulle du själv köpa denna tröjan/leksaken/byxorna/tavlan/vad det nu än är, till både din son och din dotter?"
Om de inte kan svara ja på den frågan så är det inget vi är intresserade av. För det är lite så jag själv tänker när jag handlar kläder nu. Jag vill att kläderna ska funka till båda barnen, framförallt de till dottern, då sonen ska ärva de kläderna sen.
Självklart "kan" pojkar ha rosa toppar med rynkor och söta hundvalpar på. Likaså kan flickor ha Batman-tröjor i mörka färger. Men jag tycker inte det är fint, på nåt av barnen. På några barn alls. De kommer få ha vad de själva vill om några år, och det är möjligt att hon vill ha batman och han hundvalp då, men så länge jag bestämmer vad som köps så kommer inga sådana kläder in i detta huset. För det är fult. Och onödigt.
Framförallt när det finns kläder som sprider glädje genom alla glada färger!
Nu har jag babblat färdigt. Nu ska jag fira jul med min fina familj!
Hoppas alla får en härlig dag tillsammans!
Nu blev det väl lite tokigt?
Ja.
Det är ganska troligt att en person som köper dessa byxorna, som finns på Kappahls avdelning XLNT i storlek 44-54, ser ut såhär.
Mycket troligt.
Unisex kläder i en butik nära mig!
Jag har äntligen hittat en butik som har massor av fina unisexplagg i härliga färger och med söta motiv och figurer på! Det är Åhléns! Måste vara de nya ögonen jag numera använder mig av när jag tittar på barnkläder, som gjort att jag till sist fick upp ögonen för kläderna i denna butiken.
Både deras Pippi-kollektion och deras Barbapapa-kollektion är helt underbara!
Tröjor, pyjamas, leggings, tröjor, munkjackor, jeansbyxor, mjukisbyxor.....! Heeeelt underbara!!!
Tyvärr fanns bara två av plaggen på deras hemsida:
Förr eller senare ska alla dessa underbara plagg finnas i barnens garderober!
De är dessutom jäkliga på vackra, roliga och annorlunda julgransdekorationer som jag vill ska pryda vår gran i år! Synd bara de kostar 30-80 kr PER STYCK......inget man, som jag skulle vilja, pryder hela granen med....men några stycken får det nog bli iaf!
Både deras Pippi-kollektion och deras Barbapapa-kollektion är helt underbara!
Tröjor, pyjamas, leggings, tröjor, munkjackor, jeansbyxor, mjukisbyxor.....! Heeeelt underbara!!!
Tyvärr fanns bara två av plaggen på deras hemsida:
Förr eller senare ska alla dessa underbara plagg finnas i barnens garderober!
De är dessutom jäkliga på vackra, roliga och annorlunda julgransdekorationer som jag vill ska pryda vår gran i år! Synd bara de kostar 30-80 kr PER STYCK......inget man, som jag skulle vilja, pryder hela granen med....men några stycken får det nog bli iaf!
Förlåt, din lilla otäcking!
Förlåt lilla elaka virus för att jag inte kapitulerar och låter dig ta över min kropp.
Förlåt för att mitt immunförsvar sabbar åtminstone halva din ondskefulla plan att göra mig sängliggande och nästan döende.
Förlåt att jag skaffade mig två barn som behöver lämnas och hämtas på dagis, ha mat, underhållas och som bråkar, så att jag trots de enorma ansträngningarna bara för att kunna öppna munnen, måste transportera kroppen och prata med dem.
Förlåt att jag trotsar illamåendet som uppstår vid grövre ansträngningar såsom att klä på en sprattlande 2-åring och pulsa genom snökaoset.
Förlåt att jag har tvätt som måste tas om hand just precis idag.
Förlåt att jag över huvudtaget använder stämbanden trots att du, ditt otäcka virus, sitter där i halsen och gör allt i din makt för att hindra mig.
Förlåt att jag önskar bort dig så att jag kan dra mina barn i pulka i den nya snön.
Förlåt för att mitt immunförsvar sabbar åtminstone halva din ondskefulla plan att göra mig sängliggande och nästan döende.
Förlåt att jag skaffade mig två barn som behöver lämnas och hämtas på dagis, ha mat, underhållas och som bråkar, så att jag trots de enorma ansträngningarna bara för att kunna öppna munnen, måste transportera kroppen och prata med dem.
Förlåt att jag trotsar illamåendet som uppstår vid grövre ansträngningar såsom att klä på en sprattlande 2-åring och pulsa genom snökaoset.
Förlåt att jag har tvätt som måste tas om hand just precis idag.
Förlåt att jag över huvudtaget använder stämbanden trots att du, ditt otäcka virus, sitter där i halsen och gör allt i din makt för att hindra mig.
Förlåt att jag önskar bort dig så att jag kan dra mina barn i pulka i den nya snön.
Lyxen att få äta direkt
Undrar hur mycket mer man får pratat vuxenprat när man går ut och äter med en kompis, jämfört med när man går ut med hela familjen?
Våra barn har förvisso följt med på restaurang sen de var typ nyfödda. Vi har varit ute och ätit med jämna mellanrum under deras uppväxt så de är ganska vana vid den miljön, och jag tror inte att allt för många restauranggäster blivit störda av denna barnfamilj på restaurangen. De brukar vara glada, relativt tysta (hey, de är 2 och 4, vad kan man begära?) och de kastar inga mängder av mat omkring sig. Och så gör de oftast som de blir tillsagda, dvs inga större konflikter.
Så vi har det bra. Än så länge...:-P Tror nog inte det komemr ske några drastiska försämringar på den fronten, men man vet ju aldrig vad trotsåldrarna har med sig för trevliga överraskningar. =)
Mern oavsett om de är änglar eller ej: Det ska bli oerhört skönt och avslappnat att gå ut och äta ensam, med en kompis, utan barn!
Det är nämligen inte allt för ofta som man får sitta där och bli serverad mat utan att man själv ens rört i en enda gryta.
Eller kunna få börja äta maten direkt när den kommer istället för att man ska skära och blåsa på två små tallrikar med mat och hälla upp mjölk och torka upp mjölkspill och hämta ketchup och blåsa lite till så maten faktiskt blir kall innan barnen vill äta den
Eller att kunna säga helt andra saker än "ät nu lite kött oxå, man blir inte mätt på bara potatis", eller "drick inte upp all mjölk innan maten kommit" eller "använd gaffeln när du äter!".
Och att man faktiskt kan sitta kvar en stund efter man har ätit oxå, istället för att omedelbart behöva springa efter en tvååring och torka munnen och hindra honom från att springa ut genom dörren innan han fått på sig jacka och mössa alternativt springa in till kocken och kolla läget i köket....
Bara att slippa bli avbruten så fort man försöker säga nåt till maken som sitter där mitt emot, är rena rama lyxen!
Vad härligt det ska bli!
Bloggtips ni inte får missa!
Jag är kanske den sista i världen, eller i alla fall i detta landet, som inte upptäckt denna bloggen förräns nu, men om det nu finns fler som inte gjort det så vill jag råda er att ta en kik in i ketchupmammans blogg!
Hon är full av humor och självdistans och har vunnit bloggpris, och jag blev själv smått beroende direkt efter första lästa inlägget!
Jag läser ikapp alla gamla inlägg när jag lagar mat, äter maten, går på dass, innan jag ska sova osv. Hysteriskt underhållande! Och precis min typ av humor!
Det är en mammablogg, hon råkar vara mamma till två barn, men låt inte det skrämma bort er barnlösa som tror det handlar om blöjbyten och trotsbråk. Något i den stilen har jag ännu inte sett till.
Jag har bara sett till humor.
Ett litet utdrag från gårdagen:
Hon är full av humor och självdistans och har vunnit bloggpris, och jag blev själv smått beroende direkt efter första lästa inlägget!
Jag läser ikapp alla gamla inlägg när jag lagar mat, äter maten, går på dass, innan jag ska sova osv. Hysteriskt underhållande! Och precis min typ av humor!
Det är en mammablogg, hon råkar vara mamma till två barn, men låt inte det skrämma bort er barnlösa som tror det handlar om blöjbyten och trotsbråk. Något i den stilen har jag ännu inte sett till.
Jag har bara sett till humor.
Ett litet utdrag från gårdagen:
"Lennart Jähkel har just berättat för ett par miljoner barn om en ung flicka som skulle brännas på bål, men istället halshöggs med en yxa.
Bra där Lennart.
Samuel var mest upprörd över att lucian inte sjöng. ”Det är för att hon inte har något huvud” svarade jag."
Jag ska köpa hennes bok oxå. Det går inte att låta bli.
Stolt?
Häromdagen såg jag lite på MTV och serien om Brooke och Hulk Hogan. Ja, det är lite tuggummi för hjärnan, det är skönt att titta på nåt där man inte behöver tänka. =)
Men så reagerade jag på en sak. Jag har tänkt på det ett tag och så visades ett typexempel just i de serien.
Brooke, Hulks dotter alltså, tog en massa sexiga bilder på sig själv med riktig stylist och make up och duktiga fotografer. I baddräkt och underkläder. Och bilderna blev himla snygga, faktiskt. Inget fel i att vilja ha fina bilder på sig själv, kan jag kanske tycka.
Däremot så hajjade jag till när Brooke, efter att hon sett bilderna, sa att hennes pappa skulle bli så stolt när han såg dem!?
What?
Varför?
Varför vill man att någon ska bli stolt över hur man ser ut? Varför blir man stolt över någons utseende? Det är ingen prestation, det är ingen egenskap, det är nåt man är född med?!
Det lät så himla dumt! Ungefär som: "Titta vad snygg jag är med massa smink i ansiktet, lockar i håret och nästan inga kläder på mig, nu blir pappa stolt!"
Och extra fånigt blir det att det är just PAPPAN som ska bli stolt. Över lättklädda bilder på sin dotter. Blir inte det helt fel i pappans ögon? Lite perverst, nästan??
Eller???
Men så reagerade jag på en sak. Jag har tänkt på det ett tag och så visades ett typexempel just i de serien.
Brooke, Hulks dotter alltså, tog en massa sexiga bilder på sig själv med riktig stylist och make up och duktiga fotografer. I baddräkt och underkläder. Och bilderna blev himla snygga, faktiskt. Inget fel i att vilja ha fina bilder på sig själv, kan jag kanske tycka.
Däremot så hajjade jag till när Brooke, efter att hon sett bilderna, sa att hennes pappa skulle bli så stolt när han såg dem!?
What?
Varför?
Varför vill man att någon ska bli stolt över hur man ser ut? Varför blir man stolt över någons utseende? Det är ingen prestation, det är ingen egenskap, det är nåt man är född med?!
Det lät så himla dumt! Ungefär som: "Titta vad snygg jag är med massa smink i ansiktet, lockar i håret och nästan inga kläder på mig, nu blir pappa stolt!"
Och extra fånigt blir det att det är just PAPPAN som ska bli stolt. Över lättklädda bilder på sin dotter. Blir inte det helt fel i pappans ögon? Lite perverst, nästan??
Eller???
Ska hon aldrig få ha rosa på sig?
Jag får ofta frågor som:
"Vad tror du händer om din dotter får ha lite rosa på sig ibland?"
eller "Varför är det så viktigt vad barnen har på sig?"
Och eftersom jag är säker på att det är många flersom undrar samma sak, så ska jag återigen försöka få er att förstå.
Som jag skrivit flera gånger förut: det är inte fel på rosa. Men när HELA garderoben i princip är helrosa i olika nyanser, och dessutom innehåller blommor, fjärilar, rosetter, spets, volanger osv, så är det helt omöjligt för min dotter att själv VÄLJA vilka kläder hon vill ha. Det finns bara en valmöjlighet!
Och eftersom vi får alla barnens presenter de får under hela året, under två månader, då de fyller år såpass nära jul, så är det EXTRA viktigt att det är NU vi försöker balansera upp allt det rosa med lite andra fäger!
Så att VALET FINNS att välja rosa en dag men blått eller grönt eller rött eller gult en annan dag!
Det är exakt samma sak med sonen och hans blå killgarderob. Men han har inte fått några presenter ännu.
Det är inte heller bara färgerna jag vill förändra i garderoben. Det är allt! Det ska vara väldigt skönt och bekvämt att röra sig i och leka i kläderna från och med nu!
Inga fler stuprörsbyxor som är omöjliga att klättra i. Inga hårda jeans som skaver när man sitter ner. Inga moderiktiga tunikor som är i vägen vid lek. Inga mer vuxenkläder i miniformat, eftersom jag insett att det inte hör hemma på barn!
Mjukt och skönt och funktionellt! Så att barnen kan få vara barn, och leka barns lekar, så länge de kan!
Jag är helt övertygad om att barn bemöts på olika sätt beroende på vad de har på sig för kläder. En flicka i rosa klänning blir bemött på ett helt annat sätt än en pojke i svart spindelmannentröja. Människor omkring dem ser dem direkt i könsrollerna, och ser dem inte som BARN.
Det är ingen skillnad på pojkar och flickor i dessa åldrarna. Det är vi som skapar skillnaderna som finns. För att de ska passa in i könsrollerna som blir mer och mer snäva ju större de blir.
Jag vill att mina barn ska bemötas på samma sätt. Det kommer förhoppningsvis göra min son till en lite mer mjuk, omtänksam, pratsam, försiktig och go kille än en"genomsnittlig kille. Och min dotter till en lite mer tuff, framåt och modig tjej än genomsnittet.
Jag kommer dock inte att neka mina barn att ha en viss typ av kläder eller färger på sig. De ska få välja själva.
Men för att valet ska bli deras eget val på riktigt, så måste ha nåt att välja mellan.
Och det har de nästan inte alls idag.
"Vad tror du händer om din dotter får ha lite rosa på sig ibland?"
eller "Varför är det så viktigt vad barnen har på sig?"
Och eftersom jag är säker på att det är många flersom undrar samma sak, så ska jag återigen försöka få er att förstå.
Som jag skrivit flera gånger förut: det är inte fel på rosa. Men när HELA garderoben i princip är helrosa i olika nyanser, och dessutom innehåller blommor, fjärilar, rosetter, spets, volanger osv, så är det helt omöjligt för min dotter att själv VÄLJA vilka kläder hon vill ha. Det finns bara en valmöjlighet!
Och eftersom vi får alla barnens presenter de får under hela året, under två månader, då de fyller år såpass nära jul, så är det EXTRA viktigt att det är NU vi försöker balansera upp allt det rosa med lite andra fäger!
Så att VALET FINNS att välja rosa en dag men blått eller grönt eller rött eller gult en annan dag!
Det är exakt samma sak med sonen och hans blå killgarderob. Men han har inte fått några presenter ännu.
Det är inte heller bara färgerna jag vill förändra i garderoben. Det är allt! Det ska vara väldigt skönt och bekvämt att röra sig i och leka i kläderna från och med nu!
Inga fler stuprörsbyxor som är omöjliga att klättra i. Inga hårda jeans som skaver när man sitter ner. Inga moderiktiga tunikor som är i vägen vid lek. Inga mer vuxenkläder i miniformat, eftersom jag insett att det inte hör hemma på barn!
Mjukt och skönt och funktionellt! Så att barnen kan få vara barn, och leka barns lekar, så länge de kan!
Jag är helt övertygad om att barn bemöts på olika sätt beroende på vad de har på sig för kläder. En flicka i rosa klänning blir bemött på ett helt annat sätt än en pojke i svart spindelmannentröja. Människor omkring dem ser dem direkt i könsrollerna, och ser dem inte som BARN.
Det är ingen skillnad på pojkar och flickor i dessa åldrarna. Det är vi som skapar skillnaderna som finns. För att de ska passa in i könsrollerna som blir mer och mer snäva ju större de blir.
Jag vill att mina barn ska bemötas på samma sätt. Det kommer förhoppningsvis göra min son till en lite mer mjuk, omtänksam, pratsam, försiktig och go kille än en"genomsnittlig kille. Och min dotter till en lite mer tuff, framåt och modig tjej än genomsnittet.
Jag kommer dock inte att neka mina barn att ha en viss typ av kläder eller färger på sig. De ska få välja själva.
Men för att valet ska bli deras eget val på riktigt, så måste ha nåt att välja mellan.
Och det har de nästan inte alls idag.
De flesta vet alltid var de har mig
Jag tycker det är oerhört obehagligt när man inte vet var man har människorna omkring sig.
Jag A-V-S-K-Y-R när folk inte säger vad de egentligen tycker om saker och ting. Jag själv är ganska öppen med sånt, för jag tycker folk i min omgivning förtjänar att få veta vart jag står, det är alltid lättare att umgås och slappna av med en sån person. Det betyder absolut inte att man måste tycka samma om saker. Bara att man har en åsikt räcker för mig.
Något av det värsta jag vet är när man får höra saker i efterhand, hur de tänkt och känt om något man själv varit inblandad i. Varför i hela fridens namn sa de inte det från början?
Allt är såklart inte svart eller vitt.
Vissa undantag finns ju alltid. Som att man får lära sig när man kan och inte kan säga vad man tycker, tänker och känner. Det är inte alltid det funkar.
Och sen beror det ju på HUR man framför sina åsikter.
Och är man inte bekväm i ett sällskap ska man ju inte behöva blotta sig heller.
Det finns säkert fler undantag. Men inte hur många somn helst.
Människor som alltid ler och håller med det man säger, tycker jag är mycket obehagliga att umgås med. Människor som är tysta och inte ens svarar när man pratar med dem är jobbiga att vara med. Människor som dessutom sen visar sig ha mycket starka åsikter om det man själv sagt, men ändå inte ens hintat om dessa, känns opålitliga.
Är det verkligen så otroligt jobbigt att säga vad man tycker lite oftare?
Vad är man rädd för?
Vad är det värsta som kan hända?
Är man så konflikträdd, eller vad är det frågan om?
Varför måste det vara fel att ha en annorlunda åsikt än den personen man pratar med? Kan det inte bli en intressant diskussion om man har olika åsikter?
Och när vi nu ändå pratar åsikter....hur svårt ska det vara att respektera andra människors åsikter och värderingar? Acceptera, respektera?
Jag bara undrar.
Det är få människor som har förmågan att inse att man kanske tycker olika, men sen ändå väljer att acceptera det, och dessutom respektera den andra personens åsikter.
Som tur är finns det några såna personer i min omgivning. De är hemskt värdefulla.
Till resten - gör om, gör rätt.
Jag A-V-S-K-Y-R när folk inte säger vad de egentligen tycker om saker och ting. Jag själv är ganska öppen med sånt, för jag tycker folk i min omgivning förtjänar att få veta vart jag står, det är alltid lättare att umgås och slappna av med en sån person. Det betyder absolut inte att man måste tycka samma om saker. Bara att man har en åsikt räcker för mig.
Något av det värsta jag vet är när man får höra saker i efterhand, hur de tänkt och känt om något man själv varit inblandad i. Varför i hela fridens namn sa de inte det från början?
Allt är såklart inte svart eller vitt.
Vissa undantag finns ju alltid. Som att man får lära sig när man kan och inte kan säga vad man tycker, tänker och känner. Det är inte alltid det funkar.
Och sen beror det ju på HUR man framför sina åsikter.
Och är man inte bekväm i ett sällskap ska man ju inte behöva blotta sig heller.
Det finns säkert fler undantag. Men inte hur många somn helst.
Människor som alltid ler och håller med det man säger, tycker jag är mycket obehagliga att umgås med. Människor som är tysta och inte ens svarar när man pratar med dem är jobbiga att vara med. Människor som dessutom sen visar sig ha mycket starka åsikter om det man själv sagt, men ändå inte ens hintat om dessa, känns opålitliga.
Är det verkligen så otroligt jobbigt att säga vad man tycker lite oftare?
Vad är man rädd för?
Vad är det värsta som kan hända?
Är man så konflikträdd, eller vad är det frågan om?
Varför måste det vara fel att ha en annorlunda åsikt än den personen man pratar med? Kan det inte bli en intressant diskussion om man har olika åsikter?
Och när vi nu ändå pratar åsikter....hur svårt ska det vara att respektera andra människors åsikter och värderingar? Acceptera, respektera?
Jag bara undrar.
Det är få människor som har förmågan att inse att man kanske tycker olika, men sen ändå väljer att acceptera det, och dessutom respektera den andra personens åsikter.
Som tur är finns det några såna personer i min omgivning. De är hemskt värdefulla.
Till resten - gör om, gör rätt.
Man lär så länge man lever
Tänk vad man kan förändras.
Efter två barn och en stark känsla av att det är alldeles tillräckligt, så kan jag inte låta bli att kanske önska mig ett tredje barn nån gång i framtiden. När de andra är större.
Och jag vet precis hur jag skulle göra mycket annorlunda då, jämfört med dessa två.
Jag skulle definitivt bli en AP-förälder. Attatchement Parenting. Nära förälder.
Samsova med barnet, skippa rutiner i onödan, lyssna på barnets signaler när det gäller precis alls, bära i sjal så ofta det går, långtidsamma osv.
En del av dessa saker har jag gjort med båda barnen. De har sovit med oss många nätter, hela eller halva, och olika mycket i olika perioder, och först med barn nr 2 lärde jag mgi att sova någorlunda ordentligt med honom intill mig. Jag har burit dem i sjal, men inte i huvudsak. Jag har lyssnat på signaler, men inte alla signaler. Jag har hållit mig till rutiner, för att jag mått bäst av det. Jag har ammat 4 respektive 7 månader, men inte helammat hela tiden.
Jag skulle dessutom gjort genus redan fårn början, vilket inte varit fallet med de två guldklimpar jag har nu.
Man lär så länge man lever.
Jag är inte rädd för att erkänna att jag gjort flera saker på ett sätt jag inte skulle gjort om idag, och kanske är tanken på ännu ett barn ett sätt att försöka ställa saker och ting "till rätta", liksom vilja be om ursäkt för allt jag gjort fel tidigare?
Ja, nu är det ju inget fel på mina barn, de är väldigt trygga, glada och väluppfostrade och mår finfint. Så sådär himla jättefel kan det ju inte varit ändå.
Men OM jag någon gång skulle vilja ha fler barn, nån gång i framtiden framförallt, så skulle jag göra mycket annorlunda.
Viktigt att poängtera är: Jag stänger inga dörrar för fler barn. Men det är verkligen inget som känns aktuellt just nu, om det nu var nån som trodde det. Bara så ni vet.
Efter två barn och en stark känsla av att det är alldeles tillräckligt, så kan jag inte låta bli att kanske önska mig ett tredje barn nån gång i framtiden. När de andra är större.
Och jag vet precis hur jag skulle göra mycket annorlunda då, jämfört med dessa två.
Jag skulle definitivt bli en AP-förälder. Attatchement Parenting. Nära förälder.
Samsova med barnet, skippa rutiner i onödan, lyssna på barnets signaler när det gäller precis alls, bära i sjal så ofta det går, långtidsamma osv.
En del av dessa saker har jag gjort med båda barnen. De har sovit med oss många nätter, hela eller halva, och olika mycket i olika perioder, och först med barn nr 2 lärde jag mgi att sova någorlunda ordentligt med honom intill mig. Jag har burit dem i sjal, men inte i huvudsak. Jag har lyssnat på signaler, men inte alla signaler. Jag har hållit mig till rutiner, för att jag mått bäst av det. Jag har ammat 4 respektive 7 månader, men inte helammat hela tiden.
Jag skulle dessutom gjort genus redan fårn början, vilket inte varit fallet med de två guldklimpar jag har nu.
Man lär så länge man lever.
Jag är inte rädd för att erkänna att jag gjort flera saker på ett sätt jag inte skulle gjort om idag, och kanske är tanken på ännu ett barn ett sätt att försöka ställa saker och ting "till rätta", liksom vilja be om ursäkt för allt jag gjort fel tidigare?
Ja, nu är det ju inget fel på mina barn, de är väldigt trygga, glada och väluppfostrade och mår finfint. Så sådär himla jättefel kan det ju inte varit ändå.
Men OM jag någon gång skulle vilja ha fler barn, nån gång i framtiden framförallt, så skulle jag göra mycket annorlunda.
Viktigt att poängtera är: Jag stänger inga dörrar för fler barn. Men det är verkligen inget som känns aktuellt just nu, om det nu var nån som trodde det. Bara så ni vet.
