BARNKLÄDER Flickors kroppar sexualiseras tidigt och görs tillgängliga för bedömning i trånga kläder, medan pojkar i sina större kläder får ha sina kroppar i fred. Små flickor har bh-liknande toppar i flera år innan de får bröst, på grund av att badbyxa och topp säljs tillsammans. Det är ingen slump att vissa flickor redan i förskoleåldern säger att de vill banta, skriver tre av Sveriges ledande experter inom barn och genus.

Den senaste veckan har en debatt dragit i gång på Internet efter att en bloggare skrivit om ett besök i klädbutiken Lindex med sin son. När bloggaren jämförde plagg i samma storlek från pojkavdelningen och flickavdelningen upptäckte hon att kläderna som var tänkta till flickor var mindre. Pojkkläder hade längre ärmar, vidare ärmöppningar och större bröstvidd. När bloggaren frågade personalen varför kläderna skiljde sig trots att de var i samma storlek fick hon svaret: ”Det är större rörelsevidd i pojkkläderna. De busar ju runt på ett annat sätt.” Föreställningen om att flickor och pojkar ska bete sig olika och därför ha olika kläder är djupt rotad och återspeglas i barnklädesutbudet hos de flesta stora aktörer som säljer barnkläder. 

Under arbetet med boken Ge ditt barn 100 möjligheter Istället för 2 tog vi kontakt med Lindex, Polarn O. Pyret, KappAhl och H&M och frågade bland annat om vad de ansåg om att klädkollektioner avsedda för flickor (till exempel jeans) oftast är mindre än klädkollektioner (också jeans) avsedda för pojkar. Lindex menade att det berodde på att modet såg annorlunda ut för flickor än för pojkar och att de gav kunderna det de ville ha. KappAhl svarade på liknande sätt. Klädföretaget Polarn O. Pyret tänkte annorlunda. De utgick från att barn är lika och att det därför inte finns anledning att göra någon skillnad annat än om passformen och tyget kräver det, exempelvis är kläder sydda av ett tyg med mindre elasticitet ofta större än kläder sydda av tyger med mer elasticitet. H&M valde att inte svara.

Låt oss klargöra att mode inte är något isolerat eller självklart. Det växlar över tid och är intimt sammanknippat med övriga samhällsstrukturer. Så länge det finns förväntningar på olika beteenden och egenskaper hos flickor och pojkar avspeglas dessa i modetrender för barn. Om flickor förväntas vara små, söta och nätta, då är kläderna små, söta och nätta. Om pojkar förväntas vara hoppiga och busiga, då görs kläderna rejäla och praktiska. I vår bok Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 skriver vi om ett femtiotal genusfällor där barnkläders storlek och passform ingår. Storleksfällan består framför allt i att klädernas utformning påverkar barnets möjligheter att röra sig och leka och därmed träna upp viktiga förmågor som grovmotorik, balans och kroppskännedom. Vilken vuxen som helst förstår att man inte kan klättra i träd lika bra när man har på sig tajta, snäva jeans, som när man har lite rymligare byxor. 

Trånga kläder gör också att barnen inte får ha sina kroppar i fred. Flickors kroppar sexualiseras tidigt och görs tillgängliga för bedömning, medan pojkar i sina större kläder får ha sina kroppar i fred. Små flickor har bh-liknande toppar i flera år innan de får bröst, på grund av att badbyxa och topp säljs tillsammans. Och med jämna mellanrum försöker företag sälja minimala bikini för spädbarn. Flickor görs alltså tidigt medvetna om sin kropp och sitt utseende genom kläderna. Att kläder riktade till flickor dessutom lockar vuxna till kommentarer om att de är fina, söta och vackra, skapar barn som tror att deras värde består i hur de ser ut snarare än vilka de är. Det är ingen slump att vissa flickor redan i förskoleåldern säger att de vill banta. Det är ett resultat av vår tid och det vi gör – eller snarare inte gör. Barns identitet blir till i speglingen från omvärlden.

Färgerna har också betydelse för barns frihet. En skir vit eller ljus klänning gör att barnet ofta får höra att det ska akta sig för att få fläckar. Konsekvensen blir att barnet blir mer passivt jämfört med ett barn som har mörka kläder i rejält tyg som är tänkta att busa i. Sen tittar vi på barnen och förundras över flickors och pojkars olika sätt att leka. Och pojkarna får inte tillgång till regnbågens alla härliga färger, eftersom den varma delen av färgskalan ses som ”flickfärger”. De populära tröjtrycken är också tydligt könade: ”pojkkläder” har farliga saker som eld, raketer och snabba bilar medan ”flickkläder” har hjärtan, fjärilar och små söta djur. De med eld och raketer får ofta höra ”oh, vad tuff den är!” och de med söta kaniner ”oh, så söt och fin den är”. Konsekvensen blir att vuxna bemöter barnen ensidigt och indirekt kommunicerar en förväntan om att flickor ska vara söta och pojkar tuffa.

Det positiva är att Lindex har en unisexkollektion som de lanserar emellanåt, KappAhl likaså, och att båda kedjorna har goda erfarenheter av dem. Förhoppningsvis gör kundernas efterfrågan på kläder som inte gör skillnad på flickor och pojkar att alla kollektioner så småningom blir uni och att det finns barnkläder i alla passformer, tyger och färger till alla barn. Genom medvetna köp kan föräldrar och andra vuxna förändra utbudet eftersom bolagen nogsamt följer vad som säljer och inte. Samtidigt talas det i dag mycket om företags sociala ansvar. I det ingår i dag att undvika gifter och barnarbete, men vi tycker att det även måste inkludera ett aktivt ansvar för att skapa ett samhälle som ger barn lika möjligheter. För stora företag är stora maktfaktorer, med reell möjlighet att påverka såväl produkter som normer, det går inte att blunda för. Det positiva är att det i samhället överlag sker allt fler satsningar på att öka medvetenheten om genusfällor och ojämställdhetens konsekvenser, något som förhoppningsvis kommer att sprida sig. Jämställdhet är ett komplext kunskapsområde och det är lätt att hamna i genusfällor då ojämställdheten är en del av både identitet och tradition. Men vi är övertygade om att det går att förändra i takt med en ökad kunskap och medvetenhet. Förändringstakten skulle dock öka avsevärt om fler valde att bidra. Säg det företag som inte vill ge alla barn möjlighet att röra sig fritt, träna på viktiga förmågor och bygga en stark självkänsla oavsett de har snippa eller snopp. Det vore som att säga att vissa barn ska lära sig matte och andra hemkunskap. Där har vi redan varit. Och dit vill väl inte någon tillbaka? Det är dags att ta nästa steg.

Marie Tomicic, forskare och grundare av OLIKA förlag, författare till boken Ge ditt barn 100 möjligheter  i stället för 2

Kristina Henkel, jämställdhetskonsult i förskola och skola, författare till boken Ge ditt barn 100 möjligheter  i stället för 2

Karin Salmson, journalist, författare och grundare av OLIKA förlag