Tänk vad man kan förändras.

 Efter två barn och en stark känsla av att det är alldeles tillräckligt, så kan jag inte låta bli att kanske önska mig ett tredje barn nån gång i framtiden. När de andra är större.

 Och jag vet precis hur jag skulle göra mycket annorlunda då, jämfört med dessa två.

 Jag skulle definitivt bli en AP-förälder. Attatchement Parenting. Nära förälder.

Samsova med barnet, skippa rutiner i onödan, lyssna på barnets signaler när det gäller precis alls, bära i sjal så ofta det går, långtidsamma osv.

 En del av dessa saker har jag gjort med båda barnen. De har sovit med oss många nätter, hela eller halva, och olika mycket i olika perioder, och först med barn nr 2 lärde jag mgi att sova någorlunda ordentligt med honom intill mig. Jag har burit dem i sjal, men inte i huvudsak. Jag har lyssnat på signaler, men inte alla signaler. Jag har hållit mig till rutiner, för att jag mått bäst av det. Jag har ammat 4 respektive 7 månader, men inte helammat hela tiden.

 Jag skulle dessutom gjort genus redan fårn början, vilket inte varit fallet med de två guldklimpar jag har nu.



 Man lär så länge man lever.

Jag är inte rädd för att erkänna att jag gjort flera saker på ett sätt jag inte skulle gjort om idag, och kanske är tanken på ännu ett barn ett sätt att försöka ställa saker och ting "till rätta", liksom vilja be om ursäkt för allt jag gjort fel tidigare?
 Ja, nu är det ju inget fel på mina barn, de är väldigt trygga, glada och väluppfostrade och mår finfint. Så sådär himla jättefel kan det ju inte varit ändå.

 Men OM jag någon gång skulle vilja ha fler barn, nån gång i framtiden framförallt, så skulle jag göra mycket annorlunda.





 Viktigt att poängtera är: Jag stänger inga dörrar för fler barn. Men det är verkligen inget som känns aktuellt just nu, om det nu var nån som trodde det. Bara så ni vet.