Jag tycker inte om barn.


 Ja, det är faktiskt sant. Och jag är stolt över att kunna, vilja och våga erkänna detta. För det är nämligen förbjudet att säga och känna så.

 I alla fall verkar det så. För det blir ibland väldigt starka reaktioner på folk när man tillkänna ger sina åsikter. Ja, folk blir hemskt upprörda och verkar ta det oerhört personligt på något märkligt vis.


 Men barn är speciella. Alla människor kan inte tycka om barn! Likaväl som alla inte tycker om djur. Eller bilar. Eller storstäder/småstäder. Alla är olika och tycker olika. Det betyder inte automatiskt att jag hatar dina barn!

 Jag gillar bara inte barn sådär i allmänhet.

 För det finns några undantag:

1) Mina egna barn, givetvis. De älskar jag gränslöst och jag gör allt för dem. De är roliga, charmiga, söta och smarta.

2) Barn jag har någon slags relation till. Kompisens barn. Släktingens barn. Den trevliga mamman på öppna förskolans barn. Till exempel.

3) Barn som är sådär extra charmiga. Som sticker ut på ett positivt vis.

Och sen är det lättare att gilla barn som är i ungefär samma ålder som mina egna har jag märkt. Eller yngre. För dem vet jag hur jag ska förhålla mig till. Jag vet hur jag kan prata med dem, jag känner mig bekvämare då det är väl bevandrad mark, så att säga. 


 Jag har alltså svårare för barn som är äldre än mina. Och barn som stör, slåss, skriker, kladdar ner, snorar, eller går med napp fast de är 4 år gamla, eller bara är allmänt jobbiga har jag väldigt svårt för. Ja, och deras föräldrar får inga pluspoäng heller direkt.....

 Jag skulle förmodligen aldrig platsa att arbeta som förskolelärare. Eller lärare över huvudtaget.

 Men jag beundrar de som jobbar med barn!



 Jag förstår att barn är barn. Jag förstår att mina barn säkert skulle passa in på flera av ovanstående punkter (snoriga ibland, slåss ibland, skriker ibland osv) för en utomstående. Jag förstår att jag gör en del människor upprörda eller åtminstone irriterade.

 Men nu är det så jag känner, jag vet inte varför jag känner så, och jag har inga planer på att "jobba" på det heller. För jag är nöjd med läget som det är. Jag bryr mig inte om ifall andra skulle tycka jag är dum i huvudet för att jag tycker såhär. Det får vara deras problem.
 Jag vet att jag inte är ensam om att inte tycka om barn. Minst två personer jag känner, tycker likadant. Inklusive biten med undantag.


 Det är bara för omvärlden att gilla läget.




 För jag är ingen barnmänniska, så enkelt är det. 

Var vänliga att acceptera det.

Acceptera olikheter. Överallt.