För ungefär fyra år sen blev jag mamma för första gången.

Dottern sov då både i min säng och i sin spjälsäng som stod intill min säng. Jag ammade, och gav lite ersättning då jag trodde det behövdes. Med facit i hand hade jag nog inte behövt ersättningen, men det hör inte till saken.

 Jag tyckte jag sov som en kratta när dottern låg i min säng. Jag låg obekvämt och på ena sidan bara. Jag fick ständigt vara på min vakt så hon fick amma när hon ville. Då satte jag mig upp i sängen och ammade, med kuddar bakom ryggen och allt var ganska omständigt.

 Så småningom lärde jag mig amma litegrann liggandes, men det var inte så bekvämt, och det blev bara från ena bröstet då. Vilket inte var så bra för det andra sprängfyllda bröstet såklart.

 Hon sov oroligt och därmed sov även jag och maken oroligt.


 När hon var 3 månader bestämde vi därför att hon skulle sova i egen säng, i eget rum. Tvärs över hallen där på ovanvoningen där vi oxå sov. Gärna med stängd dörr, så man inte hörde alla småljud från henne, som störde sömnen i onödan. Vi inbillade oss att även hon skulle sova bättre där, när hon inte heller blev störd av våra småljud hela natten.

 Ja, jag vill minnas att hon sov hyfsat bra där en period. Och vi med. Jag satt i en fåtölj och ammade på natten där i hennes rum.

 Vid 4 månaders ålder gav jag upp amningen, jag tyckte det var för bökigt och inbillade mig att det inte fanns mer mjölk.

 Dottern började sova illa igen så småningom. Nånstans kring ett år blev det hemskt, nätterna var fruktansvärda, och jag sprang som en dåre mellan rummen om natten. Ibland sov hon i min säng, men det var ingen hit...

 Folk som berättade att de sov med barnen varje natt, alltid, gjorde mig chockad, förvånad, nästan förskräckt! Jag kunde verkligen INTE begripa hur man skulle vilja utsätta sig för det där, varje natt, hela nätterna!


 När vi ungefär 2 år senare fick vårt andra barn, hade jag nog till viss del vant mig vid barn i sängen. Små fötter i ansiktet, sparkar i ryggen, armar som smällde till i ansiktet, stönanden, smaskande, tandgnisslan, dröm-skrik osv....ja, det var inte skönt att sova sådär, men det gick hyfsat ändå.

 Nytillskottet fick därför sova en hel del i vår säng. Jag ligg-ammade ganska mycket, och jag helammade dessutom. Det gick strålande bra. En nyfödd stökar inte heller runt som en tvååring i sängen, och efter hand som sonen växte och blev äldre lärde jag mig nog att sova bättre med honom intill mig.

 Och nu, när han precis fyllt 2 år, så njuter jag faktiskt av att ha honom så nära mig hela natten! Jag vill ha honom där varje natt!

 Han sover väldigt oroligt, och har gjort en lång period nu, och det är därför jag har insett att jag vill ha det såhär. Jag vill börja samsova med min son, nu! Och hade jag haft plats hade min 4-åring oxå fått sova med oss! Hon sover ju dock väldigt bra numera, i sin egen säng.


 Jag märker att min son, när han stökar runt i sömnen och gnyr och snurrar runt, oftast blir lugn så fort jag lägger min hand på honom, eller drar honom tätt intill mig. Det är urmysigt, och sååå himla skönt! Han är lugn och trygg som barn, och jag tycker mig känna en närhet till honom hela dagarna oxå, han gillar att pussas och kramas, vilket den andra gulliganen inte gjort på samma sätt.

 
 Hade jag fått ett barn till idag, så skulle jag samsovit med detta barn från början, och i flera år framöver. Jag skulle långtidsamma, utan att stressa med fast mat. Jag skulle bli en "nära förälder" och njuta av all närhet som jag faktiskt helt frivilligt valde bort i flera år!

 Galet hur man kan förändras!

 Men visst är det bra att man kan förändras? =)