Grejen med genus - sakligt, enkelt och tydligt
Jag hoppas ni orkar läsa allting, för har ni inte fattat grejen med genus innan, så är chansen stor att ni gör det nu.
Om ni är öppna och nyfikna.
Det verkar finnas en märklig missuppfattning om att genus handlar om tvärtom. Förbud. Tvång.
Jag har i diskussioner de senaste åren blivit anklagad för det ena och det andra; jag kommer göra mina barn könsförvirrade (herregud hur förvirrade var man inte på stenåldern då?), min barn kommer bli mobbade (nej, 1. mobbing handlar om hierarki inte kläder och 2. Barn är mer accepterande än vuxna) Jag tvingar henne, jag begränsar henne (hahaha hur var det nu med mångfalden?) osv.
Folk blir upprörda på riktigt när genus kommer på tal och det finns en nästintill rabiat rädsla för oss genusmuppar som vi så fint kallas. (ja och fula feminister)
"Varför måste man bevisa nåt genom sina barn?" undrar en del och jag undrar detsamma - varför måste man bevisa, genom kläderna, att det är ett visst kön på ungen? Varför inte bara låta barn få vara just barn?
Nej, genus handlar inte om förbud. Det handlar inte om att ta ifrån ungarna nåt, utan snarare om att tillföra. Ge barnen tillgång till ALLA färger och alla plagg. Inte skapa enformighet, utan mångfald. Inte förbjuda flickor att ha klänning eller rosa, men inte heller förbjuda pojkar att ha det.
Nej, genus handlar inte om att göra människor till en könslös grå massa. (För den könskodade blå/rosa massan vi har nu är ju att föredra)
Nej, genus handlar inte om att alla ska se lika ut (som folk generellt gör nu dock) eller ha samma kläder samma färger samma kön. Könet är konstant, oavsett kläder och färg. Min fitta gror inte igen bara för att jag väljer bort klänning.
Är folk verkligen så dumma att de tror att vi skapar könslösa människor genom att INTE klä dem efter könet? Är folk verkligen så dumma att de tror att det är det genus handlar om?
Om ALLA människor fick tillgång till ALLA plagg och ALLA roller så skulle mångfalden och indiviualismen öka, inte minska.
Det könsstereotypa begränsar och likformar. Ger barnen tillgång till två roller och berövar dem från hundratals roller och möjligheter. Hur kan man INTE tycka att det är vansinnigt?
De stereotypa könsivrarna hävdar att vi experimenterar med våra barn. De hävdar att vi gör våra barn till något de inte är. Jag hävdar tvärtom; det är den rådande normen som är experimentet, hjärntvätten. Det är könsrollerna som tvingar barnen att bli något de inte är, skapar förvirring, utanförskap. Sätter etiketter på våra barn och pressar in dem i en roll de inte alltid känner sig hemma i.
Ibland undrar jag hur folk tänker. Om de tänker.
Nej, genus handlar inte om tvång. Vi kommer inte tvinga våra söner att ha hellokitty, klänningar, glitter eller vad det nu må vara. Vi kommer heller inte tvinga dem att avstå från klänning glitter och rosa med hänvisning till deras kön. "Det är för flickor" Vi kommer inte tvinga dem att vara på ett visst sätt eller se ut på ett visst sätt bara för att de har snopp eller snippa.
Genus uppmuntrar det fria valet. Genus uppmuntrar individualitet. Genus är tillåtande.
Nej, genus handlar inte om att byta roller; göra pojkar till flickor och flickor till pojkar. Genus handlar om att utvidga rollerna. Upplösa könskodade egenskaper. Tillåta och öppna möjligheterna för båda könen.
Pojkar kan vara mjuka och känsliga - de är inte fjolliga eller feminina, flickor som klättrar i träd och är fysiska ska inte kallas pojkflickor. (som om de inte är riktiga flickor) De är flickor. Punkt.
Genus handlar i högsta grad om kläder. Hur kan man inte se det? Genus handlar i grund och botten om hur vi bemöter varandra. Hur barn bemöts. Hur barn uppfattas. Manligt och kvinnligt. Stereotyper, fördomar och förväntningarna som följer med det.
Kläder och färger påverkar hur människor uppfattar oss. Och hur vi blir uppfattade stärker förväntningarna och förväntningarna i sin tur påverkar hur vi bemöts. Hur vi bemöts påverkar i tur vår självbild och vår personliget.
Detta gäller speciellt för barn som inte har kunskap eller erfarenhet att kunna tänka kritiskt.
En flicka i rosa klänning uppfattas på ett sätt medans en flicka i jeans och tröja uppfattas på ett annat. Således får de - tråkigt nog - olika bemötanden. Inget konstigt med det. Men som genusmedveten förälder så är man uppmärksam på hur dessa bemötanden påverkar våra barn.
Och utifrån det gör vi våra val; hur vill jag att mitt barn blir bemött? Hur kan jag påverka detta?
Ninjas gamla klädlåda (som Tamlin ärver)
"Kommer du låta Ninja ha klänning eller rosa på sig om hon vill det?" frågar de nyfikna och öppensinniga. De mer trångsynta utgår genast från att jag släpar Ninja vrålandes och gråtandes från HM's tjejavdelning och förvägrar henne en tröja med glitter på. (ok, nu har jag släpat ungen skrikande från HM, men av andra skäl)
Så är det givetvis inte.
Det är jag som handlar Ninjas kläder. Hon är två bast och skulle hon få bestämma så skulle det bli allt annat än praktiskt. (typ vuxentrosor och gummistövlar) Jag har medvetet valt bort klänning därför att det bidrar till att min flicka blir bemött utifrån sitt utseende och kön.
När jag köper kläder till Ninja så är det nämligen med omsorg och eftertanke. Allt sockersött går bort. Allt som är för könsstereotypiskt avstår jag ifrån. Inga klänningar, ingen spets, inget rysh-pysh. Inget som signalerar "Jag är en söt flicka,, behandla mig därefter".
Jag vill att Ninja ska uppmärksammas för den hon är, få VARA den hon är framförallt och inte pressas in i ett fack med förutbestämda egenskaper.
När det gäller Tamlin (min son) så avstår jag från sådant som får omgivningen att uppfatta honom som cool, tuff, stökig och pojkig. (och därmed uppmuntrar dessa egenskaper)
Om Ninja, när hon blir äldre, vill ha specifika kläder; klänning, overall, snickarbyxor eller vad det nu må vara så kommer jag givetvis ta hänsyn till henne.
När det gäller rosa så har Ninja redan ett par plagg med rosa på, men jag blir ändå ofta anklagad för att jag inte låter henne ha rosa alls. Jag tror folk ser genom sina könsglasögon och eftersom att Ninja inte kläs i helrosa så upplevs det som att hon inte har rosa alls. eller nåt.
Jag tror dock INTE på att låta barn bestämma exakt vad de ska ha på sig och exakt när det passar sig. Jag tror på att kompromissa och på att uppmuntra deras kreativitet och ansvarsförmåga -- men inom rimliga gränser. Jag tror det är helt möjligt utan att begå våld på deras personliga smak.
Så nej, jag kommer inte köpa en megaflickig klänning som kommer bidra till en massa komplimanger. Jag kommer köpa en klänning från villervalla eller liknande. Det ska vara lekvänligt och praktiskt.
Jag har ett ansvar som förälder att se till att mina barn blir bemötta på rätt sätt. Detta innebär att jag även kommer styra deras klädval tills de blir tillräckligt gamla för att kunna ta ansvar själv.
Jag avslutar med ett boktips och uppmaning.
"Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två"
Jag uppmanar ALLA föräldrar att omedelbums beställa boken. Jag smickrar gärna mig själv med att jag är lite av en genusexpert, men till och med jag (som faktiskt är jävligt påläst) har fått tvåhundrafyrtioelva aha-upplevelser sen jag började läsa.
Boken ger konkreta tips på hur man kan bredda rollerna och hur man kan motverka stereotypa mallar. Ett fantastiskt bra verktyg att ta till.
Boken tar upp olika förväntningar vi har på flickor och pojkar och hur vi ofta har förutfattade meningar som i sin tur påverkar och formar våra barn.
Jag skriver under på i princip allt i texten ovan.
Skillnaden på mig och Lady Dahmer är dock att min dotter redan levt tjejigt rosa prinsessliv i nästan 4 år innan jag styrde upp allting. Det tar ett tag att rätta till saker och ting.
När hon vill ha klänning försöker jag uppmuntra till varma, sköna, mjuka byxor istället (annars blir det klänning och kjol 7 dagar i veckan), och går det så går det, annars får hon ha kjol eller klänning. Men det blir i så fall kjolar och klänningar som inte är supertjejiga. Inget opraktiskt rosa lull-lull alltså. (sånt får mig att må illa nuförtiden, tycker det är sjukt fult).
Jag tror att eftersom barnen bemöts olika beroende på vad de har på sig, så är det extra viktigt att tänka på hur jag klär dem, eftersom det är det enda sättet jag kan påverka hur okunniga människor bemöter mina barn.
Något som oxå är viktigt för mig nu vad gäller val av barnkläder, är att det är väldigt skönt och bekvämt att ha på sig. Mjuka sköna kläder som inte hindrar barnen från att leka så som de vill. Det har kanske inte så mycket med genus i sig att göra kanske, de ska bara få vara barn så mycket det går, och det utan att fel kläder hindrar dem i leken.
Jag känner mig otroligt dum som inte tänkt på det tidigare. Jag var en idiot som trodde att det var lika skönt att klättra omkring i smala stuprörsjeans som i lösa lediga mjuksbyxor. Men jag tänkte inte ens på saken. Stackars barn...
Men nu vet jag bättre och jag är säker på att barnen kommer få ett bättre liv, en bättre framtid, än vad de skulle fått om jag envisades med att vara kvar i stereotypträsket.
Och det är bättre att komma på bättre tankar sent än att aldrig göra det.
