Lyxen att få äta direkt
Undrar hur mycket mer man får pratat vuxenprat när man går ut och äter med en kompis, jämfört med när man går ut med hela familjen?
Våra barn har förvisso följt med på restaurang sen de var typ nyfödda. Vi har varit ute och ätit med jämna mellanrum under deras uppväxt så de är ganska vana vid den miljön, och jag tror inte att allt för många restauranggäster blivit störda av denna barnfamilj på restaurangen. De brukar vara glada, relativt tysta (hey, de är 2 och 4, vad kan man begära?) och de kastar inga mängder av mat omkring sig. Och så gör de oftast som de blir tillsagda, dvs inga större konflikter.
Så vi har det bra. Än så länge...:-P Tror nog inte det komemr ske några drastiska försämringar på den fronten, men man vet ju aldrig vad trotsåldrarna har med sig för trevliga överraskningar. =)
Mern oavsett om de är änglar eller ej: Det ska bli oerhört skönt och avslappnat att gå ut och äta ensam, med en kompis, utan barn!
Det är nämligen inte allt för ofta som man får sitta där och bli serverad mat utan att man själv ens rört i en enda gryta.
Eller kunna få börja äta maten direkt när den kommer istället för att man ska skära och blåsa på två små tallrikar med mat och hälla upp mjölk och torka upp mjölkspill och hämta ketchup och blåsa lite till så maten faktiskt blir kall innan barnen vill äta den
Eller att kunna säga helt andra saker än "ät nu lite kött oxå, man blir inte mätt på bara potatis", eller "drick inte upp all mjölk innan maten kommit" eller "använd gaffeln när du äter!".
Och att man faktiskt kan sitta kvar en stund efter man har ätit oxå, istället för att omedelbart behöva springa efter en tvååring och torka munnen och hindra honom från att springa ut genom dörren innan han fått på sig jacka och mössa alternativt springa in till kocken och kolla läget i köket....
Bara att slippa bli avbruten så fort man försöker säga nåt till maken som sitter där mitt emot, är rena rama lyxen!
Vad härligt det ska bli!
Bloggtips ni inte får missa!
Hon är full av humor och självdistans och har vunnit bloggpris, och jag blev själv smått beroende direkt efter första lästa inlägget!
Jag läser ikapp alla gamla inlägg när jag lagar mat, äter maten, går på dass, innan jag ska sova osv. Hysteriskt underhållande! Och precis min typ av humor!
Det är en mammablogg, hon råkar vara mamma till två barn, men låt inte det skrämma bort er barnlösa som tror det handlar om blöjbyten och trotsbråk. Något i den stilen har jag ännu inte sett till.
Jag har bara sett till humor.
Ett litet utdrag från gårdagen:
"Lennart Jähkel har just berättat för ett par miljoner barn om en ung flicka som skulle brännas på bål, men istället halshöggs med en yxa.
Bra där Lennart.
Samuel var mest upprörd över att lucian inte sjöng. ”Det är för att hon inte har något huvud” svarade jag."
Jag ska köpa hennes bok oxå. Det går inte att låta bli.
Stolt?
Men så reagerade jag på en sak. Jag har tänkt på det ett tag och så visades ett typexempel just i de serien.
Brooke, Hulks dotter alltså, tog en massa sexiga bilder på sig själv med riktig stylist och make up och duktiga fotografer. I baddräkt och underkläder. Och bilderna blev himla snygga, faktiskt. Inget fel i att vilja ha fina bilder på sig själv, kan jag kanske tycka.
Däremot så hajjade jag till när Brooke, efter att hon sett bilderna, sa att hennes pappa skulle bli så stolt när han såg dem!?
What?
Varför?
Varför vill man att någon ska bli stolt över hur man ser ut? Varför blir man stolt över någons utseende? Det är ingen prestation, det är ingen egenskap, det är nåt man är född med?!
Det lät så himla dumt! Ungefär som: "Titta vad snygg jag är med massa smink i ansiktet, lockar i håret och nästan inga kläder på mig, nu blir pappa stolt!"
Och extra fånigt blir det att det är just PAPPAN som ska bli stolt. Över lättklädda bilder på sin dotter. Blir inte det helt fel i pappans ögon? Lite perverst, nästan??
Eller???
De flesta vet alltid var de har mig
Jag A-V-S-K-Y-R när folk inte säger vad de egentligen tycker om saker och ting. Jag själv är ganska öppen med sånt, för jag tycker folk i min omgivning förtjänar att få veta vart jag står, det är alltid lättare att umgås och slappna av med en sån person. Det betyder absolut inte att man måste tycka samma om saker. Bara att man har en åsikt räcker för mig.
Något av det värsta jag vet är när man får höra saker i efterhand, hur de tänkt och känt om något man själv varit inblandad i. Varför i hela fridens namn sa de inte det från början?
Allt är såklart inte svart eller vitt.
Vissa undantag finns ju alltid. Som att man får lära sig när man kan och inte kan säga vad man tycker, tänker och känner. Det är inte alltid det funkar.
Och sen beror det ju på HUR man framför sina åsikter.
Och är man inte bekväm i ett sällskap ska man ju inte behöva blotta sig heller.
Det finns säkert fler undantag. Men inte hur många somn helst.
Människor som alltid ler och håller med det man säger, tycker jag är mycket obehagliga att umgås med. Människor som är tysta och inte ens svarar när man pratar med dem är jobbiga att vara med. Människor som dessutom sen visar sig ha mycket starka åsikter om det man själv sagt, men ändå inte ens hintat om dessa, känns opålitliga.
Är det verkligen så otroligt jobbigt att säga vad man tycker lite oftare?
Vad är man rädd för?
Vad är det värsta som kan hända?
Är man så konflikträdd, eller vad är det frågan om?
Varför måste det vara fel att ha en annorlunda åsikt än den personen man pratar med? Kan det inte bli en intressant diskussion om man har olika åsikter?
Och när vi nu ändå pratar åsikter....hur svårt ska det vara att respektera andra människors åsikter och värderingar? Acceptera, respektera?
Jag bara undrar.
Det är få människor som har förmågan att inse att man kanske tycker olika, men sen ändå väljer att acceptera det, och dessutom respektera den andra personens åsikter.
Som tur är finns det några såna personer i min omgivning. De är hemskt värdefulla.
Till resten - gör om, gör rätt.
Man lär så länge man lever
Efter två barn och en stark känsla av att det är alldeles tillräckligt, så kan jag inte låta bli att kanske önska mig ett tredje barn nån gång i framtiden. När de andra är större.
Och jag vet precis hur jag skulle göra mycket annorlunda då, jämfört med dessa två.
Jag skulle definitivt bli en AP-förälder. Attatchement Parenting. Nära förälder.
Samsova med barnet, skippa rutiner i onödan, lyssna på barnets signaler när det gäller precis alls, bära i sjal så ofta det går, långtidsamma osv.
En del av dessa saker har jag gjort med båda barnen. De har sovit med oss många nätter, hela eller halva, och olika mycket i olika perioder, och först med barn nr 2 lärde jag mgi att sova någorlunda ordentligt med honom intill mig. Jag har burit dem i sjal, men inte i huvudsak. Jag har lyssnat på signaler, men inte alla signaler. Jag har hållit mig till rutiner, för att jag mått bäst av det. Jag har ammat 4 respektive 7 månader, men inte helammat hela tiden.
Jag skulle dessutom gjort genus redan fårn början, vilket inte varit fallet med de två guldklimpar jag har nu.
Man lär så länge man lever.
Jag är inte rädd för att erkänna att jag gjort flera saker på ett sätt jag inte skulle gjort om idag, och kanske är tanken på ännu ett barn ett sätt att försöka ställa saker och ting "till rätta", liksom vilja be om ursäkt för allt jag gjort fel tidigare?
Ja, nu är det ju inget fel på mina barn, de är väldigt trygga, glada och väluppfostrade och mår finfint. Så sådär himla jättefel kan det ju inte varit ändå.
Men OM jag någon gång skulle vilja ha fler barn, nån gång i framtiden framförallt, så skulle jag göra mycket annorlunda.
Viktigt att poängtera är: Jag stänger inga dörrar för fler barn. Men det är verkligen inget som känns aktuellt just nu, om det nu var nån som trodde det. Bara så ni vet.
Jag tycker inte om barn
Ja, det är faktiskt sant. Och jag är stolt över att kunna, vilja och våga erkänna detta. För det är nämligen förbjudet att säga och känna så.
I alla fall verkar det så. För det blir ibland väldigt starka reaktioner på folk när man tillkänna ger sina åsikter. Ja, folk blir hemskt upprörda och verkar ta det oerhört personligt på något märkligt vis.
Men barn är speciella. Alla människor kan inte tycka om barn! Likaväl som alla inte tycker om djur. Eller bilar. Eller storstäder/småstäder. Alla är olika och tycker olika. Det betyder inte automatiskt att jag hatar dina barn!
Jag gillar bara inte barn sådär i allmänhet.
För det finns några undantag:
1) Mina egna barn, givetvis. De älskar jag gränslöst och jag gör allt för dem. De är roliga, charmiga, söta och smarta.
2) Barn jag har någon slags relation till. Kompisens barn. Släktingens barn. Den trevliga mamman på öppna förskolans barn. Till exempel.
3) Barn som är sådär extra charmiga. Som sticker ut på ett positivt vis.
Och sen är det lättare att gilla barn som är i ungefär samma ålder som mina egna har jag märkt. Eller yngre. För dem vet jag hur jag ska förhålla mig till. Jag vet hur jag kan prata med dem, jag känner mig bekvämare då det är väl bevandrad mark, så att säga.
Jag har alltså svårare för barn som är äldre än mina. Och barn som stör, slåss, skriker, kladdar ner, snorar, eller går med napp fast de är 4 år gamla, eller bara är allmänt jobbiga har jag väldigt svårt för. Ja, och deras föräldrar får inga pluspoäng heller direkt.....
Jag skulle förmodligen aldrig platsa att arbeta som förskolelärare. Eller lärare över huvudtaget.
Men jag beundrar de som jobbar med barn!
Jag förstår att barn är barn. Jag förstår att mina barn säkert skulle passa in på flera av ovanstående punkter (snoriga ibland, slåss ibland, skriker ibland osv) för en utomstående. Jag förstår att jag gör en del människor upprörda eller åtminstone irriterade.
Men nu är det så jag känner, jag vet inte varför jag känner så, och jag har inga planer på att "jobba" på det heller. För jag är nöjd med läget som det är. Jag bryr mig inte om ifall andra skulle tycka jag är dum i huvudet för att jag tycker såhär. Det får vara deras problem.
Jag vet att jag inte är ensam om att inte tycka om barn. Minst två personer jag känner, tycker likadant. Inklusive biten med undantag.
Det är bara för omvärlden att gilla läget.
För jag är ingen barnmänniska, så enkelt är det.
Var vänliga att acceptera det.
Acceptera olikheter. Överallt.
Skriv under mot barnmisshandel!
Klicka här och var med och påverka!
Fucked up
Jag håller på att kräkas varje gång jag kommer in på Lindex, H&M och Kappahl.
Tänk vad en bok kan förändra en människa!
För några månader sedan hade jag inte funderat särskilt mycket över hur fucked up det är med kläderna på barnavdelningarna.
Men nu spyr jag som sagt nästan av att se skiten.
Varför i hela fridens namn måste man göra så stor skillnad på pojkar och flickor? Kan de inte bara få vara barn? Det är inte förrän de blir större som det blir skillnad på könen. Tjejkläderna är vuxenkläder i miniformat. Och killkläderna är även de misstänkt lika vuxenkläder, om än inte riktigt i samma utsträckning.
Varför är det så få människor, och då särskilt i ledande positioner inom branchen, som fattar att barn måste få vara barn? Bära roliga, inspirerande, glada, bekväma, lekvänliga kläder?
Det är inte bara störande att se allt rosa/lila/rött/ljust på tjejavdelningen och blått/mörkgrönt/brunt/murrigt på killavdelningen.
Det är jävligt deperimerande.
Och jag blir förbannad.
Och frustrerad.
Jag har lust att gå fram till den stackars maktlösa butikspersonalen och skälla på dem, alternativt låtsas vara lite dum och fråga var de har avdelningen för barnkläder.
Men det gör jag inte. För det tjänar ingenting till. Det är inte där man kan påverka i det stora hela.
Jag hittade faktiskt en tröja till min son idag. På Lindex av alla ställen!
Men det var inte utan mycket morrande och suckande. För det är som att leta efter en nål i en höstack.
Så hittade jag då till sist ett litet ställ med kläder av märket "all kids" eller nåt i den stilen.
Och jag skojar inte om jag säger att det hängde kanske hela 3-4 olika modeller av byxor eller långkalsonger eller vad fan det nu ska likna, och hela 3-4 olika sorters tröjor.
Och alla dessa kläder var i gräsliga, fruktansvärda färgkombinationer eller mönster.
Kvar fanns inget som inte framkallade huvudvärk eller klökningar.
Antingen var det fel på mönstret, eller på färgkombinationerna, eller på modellen. Jag tänker faktiskt inte sätta på min snart tvååriga son en byxa, som förvisso skulle matcha den tröja jag senare hittade på rea-stången, men som mest ser ut som en långkalsong. En mjukisbyxa hade väl varit mer på sin plats, kanske. Men inte en långkalsong som byxa???
Snälla, när ska man kunna köpa billiga, färgglada, roliga kläder som passar alla barn, med roliga tryck på, eller med ränder eller helt enfärgade, i vanliga stora butikskedjor? När ska poletten trilla ner? När ska man slippa bli gråtfärdig när man kommer in i de så kallade "barnavdelningarna"?
Detta blev fyndet från Lindex. 55 kr tror jag att jag gav för den. Glada
pigga färger med ett helt neutralt tryck på magen. Jag är mycket nöjd!
(även om färgerna ser trista ut i detta ljuset....de är glada i dagsljus, jag lovar!)
Denna bodyn, däremot......jag SKÄMS å designerns vägnar.....vad fan
är det för jävla signaler man sänder med ett sånt här tragiskt klädesplagg???
Telepati-telefoni
Vad bra att man bara kan ringa till Tre Mobiloperatör. Det finns inte en e-mailadress så långt ögat kan nå på deras hemsida.
Hur hade de tänkt man skulle göra när ens Tre-Telefon kukat ur helt och inte går att ringa med? Och man känner att det är hög tid att byta ut fanskapet?
Och ens make inte är hemma? Och man inte har nån hemtelefon?
Det hade de ingen plan för, eller hur?
Eller har de börjat använda sig av telepati? Hur kontaktar jag dem i så fall? Genom att tänka intensivt på dem en stund? Dansa regndansen? Djungeltrummor? Röksignaler?
Frustrerande!
Fars/Mors Dag - trams eller mys?
Man kan tycka vad man vill om såna här dagar.
Man kan välja att tycka det är kommersiellt trams som bara går ut på att handeln ska få ännu ett uppsving.
Men tanken var faktiskt från början fin tycker jag, man skulle stanna upp och tänka på hur mycket man uppskattar sin mamma eller pappa, åtminstone en dag om året. De flesta gör säkert det betydligt oftare än så, men det tycker inte jag ska utesluta att man firar sin mamma eller pappa lite grann i alla fall, en speciell dag om året.
Just för att de är föräldrar. Ett litet tack för att de tagit hand om en i så många år, och ett litet bevis på tacksamhet. Och kärlek.
När jag själv ännu inte hade några barn tyckte jag att det var lite tramsigt ändå. Men som med mycket annat så ändrade jag uppfattning om även den saken när jag själv fick barn. Min första mors dag var dock en besvikelse, men alla är vi nybörjare nån gång. =)
Mina barn är ännu ganska små. Så fram tills nu, när äldsta barnet blir 4 och faktiskt kan pyssla ihop nån liten present till sin pappa själv, har jag varit den som firat pappan till mina barn, å deras vägnar. Med nån liten present eller gest som jag hoppas uppskattats. Och själv har jag bl a kommit hem till ett nystädat hus nån Mors Dag, vilket givetvis varit väldigt uppskattat. =)
Men jag tror och hoppas jag kommer fortsätta uppvakta min man denna dagen i många år till, även när barnen är stora nog att fira honom "själv".
För det är ett litet bevis på att JAG uppskattar HONOM som far till mina barn. Att han gör "bra ifrån sig" så att säga.
Dottern gav honom en pappersslips med paljetter på som hon gjort på öppna förskolan. Och vi har tillsammans röjt undan alla leksaker som låg överallt och gjort en kladdkaka med finfina dekorationer, och sen har jag städat hela lägenheten, och så gjorde jag tacos (en av hans favvo-rätter) som var klar precis när han kom hem. Jag had eäven tänt alla stearinljus i hela lägenheten, i dotterns rum, i badrummet, i hallen, köket och massor i vardagsrummet.
Och så hade vi köpt en kaffemugg och en liten påse supersalt godis som han oxå älskar.
Allting blev väldigt uppskattat.
Och det känns som det kom från hjärtat. Inget som bara måste göras, utan det gjordes med kärlek och uppskattning.
Öppen för det nya
Öppna för det man har att dela med sig av. Och man delar med sig av somliga saker för att man tror så mycket på dem, och har så positiva erfarenheter av dem. Och de gör så gott på många olika plan. Så man vill att de underbara människor man möter oxå ska få ta del av allt det bra!
Därför är det så otroligt tråkigt när man möts av ointresse. "Nej, det är inget för mig" säger de, fast de inte gett det en chans, kanske inte ens lyssnat klart.
De missar ju så mycket!
Varför är det så svårt för många människor att vara öppna för nya saker?
Varför så envist hänga fast vid det gamla vanliga, som kanske egentligen inte alltid är det allra bästa, varken för den ena eller den andra?
Hur kan de veta att inte det nya är bättre än det gamla när de inte ens är villiga att testa eller lära sig mer?
Varför blir en del i vissa fall nästan aggressiva när man föreslår ett nytt sätt att tänka eller agera?
Varför ska de vända taggarna utåt och nästan av princip sluta lyssna och istället komma med dåliga argument mot det jag pratar om?
Det finns dock en handfull människor som reagerar positivt när man kommer med "alla dessa nya idéer" som jag tydligen har. Det är så befriande att se och höra en liten glöd i dem när man presenterar det nya för dem.
Det betyder långt ifrån alltid att de tänker testa eller lära sig mer om det man berättar.
Men de är åtminstone öppna för det jag berättar. Och tycker inte jag är ett ufo när jag berättar om no poo´, menskopp eller genus-tänk. Eller vad det nu må vara.
Jag må vara påstridig i en del diskussioner, men jag tror mest jag är ute efter en ärlig chans. När jag inte ser den komma, när jag märker att det saknas den där glöden hos lyssnare, så blir jag ännu mera påstridig och antagligen tjatig i deras öron.
Det är inte för att jag prompt vill att alla ska leva, tänka och tycka som jag.
Det är för att jag vill att alla ska se, verkligen SE vilka andra möjligheter det finns, som inte är det där gamla vanliga, som de använder eller gör av gammal vana. Jag vill ge dem en ärlig chans att se det nya.
Och det är faktiskt för att jag bryr mig om personerna. Det som jag tycker är så bra, vill jag att andra oxå ska få uppleva.
Så därför är det som sagt så skönt med människor som är öppna för nya saker. De behöver man inte vara påstridig mot. De behöver man inte övertyga. Och man slipper känna sig som ett ufo.
Jag vet inte hur jag själv är mot andra som presenterar nya saker för mig. Jag vill gärna vara öppen. Jag vet att jag kan ta ganska lång tid på mig att ta till mig det nya ibland.
Jag tror att om jag var dålig på det innan så är jag bättre nu. Och ännu bättre kommer det kanske bli?
För jag har ju faktiskt gjort en del förändringar i mitt liv det senaste året. Jag har slutat använda tampong och istället börjat använda miljövänliga, kroppsvänliga, ekonomiska menskoppen. Jag har slutat misshandla mitt hår med shampo och stylingprodukter. Och jag har börjat tänka genusmedvetet.
För jag har fattat att det nya inte är farligt.
Det nya kan vara till min och andras fördel!
Det, ni!
bloglovin
ska se om jag klarar av att dela min blogg via bloglovin....!?
Ilska
Man blir arg på saker som man inte kan påverka, men vart ska ilskan ta vägen?
Om det ändå hade varit nåt som egentligen inte spelar så stor roll i det stora hela. Då hade det varit lite enklare.
Men OM olyckan skulle vara framme så skulle det bli tragedi.
TRAGEDI!!!!!
Bara för att folk väljer att inte lyssna på mig! Mig och många andra kloka människor.
Jag försöker komma på sätt att bli av med ilskan. Att rikta den mot berörda personer fungerar inte. De lyssnar inte nämligen.
Ett av sätten är att kanske förstå varför dessa människor som jag blir så arg på, tänker och gör som de gör. Alltså, jag skulle verkligen vilja veta hur de resonerar när de har fakta i handen.
Om de någonstans, medvetet eller omedvetet tänker att "det händer ändå inte oss".
Eller om de bara tror att forskning och tester ljuger?
Eller om de har nån slags inre stolthet av nåt slag som gör att de inte kan erkänna att de gjort fel i en såpass stor och viktig fråga?
Eller har de inte ekonomi att "göra om, göra rätt"?
Eller finns det andra skäl som gör att de anser att de fattat ett bra beslut trots bevis på motsatsen?
Jag skulle gärna vilja veta. På riktigt.
För att förstå.
För att kunna föreställa mig hur de resonerar.
Även om jag aldrig kommer kunna acceptera att man väljer bort säkerhet, och därmed sina barns LIV i en eventuell olycka.
Jag vill att mina barn ska leva länge till. Även efter en eventuell bilkrock. Chanserna för detta ökar med 90-95% när jag har dem i en bakåtvänd bilbarnstol. Är det möjligt, så ska de åka så tills de blir 5 år. Eller åtminstone så länge som möjligt efter 4 år.
Än så länge har jag inte hört talas om en enda person som ändrat sig trots fakta och information och tjat. Så det är nog helt meningslöst att vara på folk om detta. Tyvärr.
Tänket som "låt folk göra som de vill" och "alla är vi olika" funkar dock inte här. Inte när det är en fråga om liv och död.
Och det är obegripligt att det inte finns en lag som backar upp alla dessa bevis och fakta. Så länge det inte gör det så är det väl vi kloka människor som är rädda om våra barns liv, som får ta skit från de andra när vi diskuterar frågan.
Men de får vara tanklösa om de vill.
För ja, förlåt mig ni vänner som läser och tycker annorlunda, men i mina ögon ÄR det tanklöst att utsätta sina barn för såna risker. I stort sett oavsett skäl.
Det betyder inte att jag inte tycker om er ändå.
Jag tycker bara hemskt illa om era beslut.
För jag vill inte se nån av er gå under av sorg om olyckan är framme.
Så enkelt är det.
Alla vill väl att barnen åker så säkert som möjligt i bilen???
Här kommer ett viktigt faktaspäckat inlägg.
Antagligen kommer de som väljer att vända sina barn i bilen för tidigt att strunta i att läsa det ändå, men hoppet är det sista som överger en. Kanske kan informationen nedan rädda något barn från bruten nacke eller död?
Jag har tagit denna information från en forumtråd på familjeliv.se. Den var så bra och så informativ och oerhört viktig, så jag valde att inte ändra nåt på texten nedan. Hela tråden kan ni läsa här:
http://www.familjeliv.se/Forum-3-101/m55363042.html
Läs noga och kika på länkarna.
Jag har försökt att dela upp det och skriva lite rubriker så man lättare ska hitta det man söker. Men läs gärna igenom allt, även om du tror dig ha koll på läget.
Alla vill väl att barnen åker så säkert som möjligt i bilen! Det som står här är vad som gäller - vad lagen och rekommendationer (från bl.a. NTF, Vägverket, forskare, läkare) säger
NTF om Barn i bil
NTF om Varför du ska välja bakåtvänt
En informativ och skrämmande film om skillnaden mellan bakåt- och framåtvänt
Motormännen om Barnens säkerhet i bilen
Vad säger lagen?
Enligt lag ska alla under 135cm sitta i särskild godkänd skyddsanordning såsom babyskydd, bilbarnstol, bältesstol eller bälteskudde. Om barn färdas i bilen utan bilbarnstol och/eller bälte riskerar man böter - 2500kr/barn (förutom att man riskerar barnets liv).
Krockkudde/airbag
En bakåtvänd bilbarnstol ska aldrig placeras i framsätet om det finns en aktiv krockkudde! En urkopplad krockkudde (oavsett nyckel/knapp/verkstad) sägs vara helt säker och det finns endast en dokumenterad olycka där en krockkudde utlöst och barnet avled. Detta var 1999 i Tyskland och berodde på att verkstaden kopplat ur fel krockkudde..
För att sitta framåtvänd i framsätet med aktiv krockkudde ska man vara 140cm lång (stående på marken, inte inkl. bilstolen), annars kan krockkudden göra mer skada än nytta då den träffar fel och kan skada huvudet och nacken. Det finns inga särskilda rekommendationer för passagerarsäte utan krockkudde.
Sidokrockkuddar utgör ingen fara för bilbarnstolar.
Varför bakåtvänt?
Läkare, forskare, NTF, Vägverket, Folksam m.fl. rekommenderar starkt att barn åker bakåtvänt till minst 4 års ålder, gärna längre. Anledningen till detta är att nacken och musklerna runt, samt skelettet, ännu inte är så stabila och utvecklade att de klarar en kollision eller ens en häftig inbromsning. Det med 40km/h för att ett barn ska få allvarliga skador.
I stort sett inga barn omkommer i bakåtvända bilbarnstolar eftersom de har en skyddseffekt på 90-95%. De sista 5-10% där det bakåtvända bilbarnskyddet inte hjälper, är olyckor i mycket hög hastighet, krock med tåg, brand – väldigt svåra olyckor som inte heller är särskilt vanliga.
Självklart händer ingenting magiskt då barnet fyller 4år, men eftersom alla barn utvecklas olika så är 4-5års åldern satt som en "minimigräns". Ett tjockt/stort barn betyder inte att man kan vända framåt i en lägre ålder.
Har man en nyare bil idag så är den faktiskt ”farligare”/sämre för barn, vad det gäller nack- och ryggskador. Anledningen är att karossen är hårdare, för att bilen inte ska bli mosad, men det gör istället att kollisioner blir väldigt stumma (vilket på vuxna medför whiplash). När barnet sitter i en bakåtvänd bilbarnstol fördelas kraften över en större yta på kroppen, vilket leder till minimal belastning. Även på huvud och nacke är belastningen mycket låg.
Kan jag vända barnet? Böjda ben?
De flesta framåtvända stolar i Sverige är godkända från 15kg. Betyder det att ett barn som är 2år och väger 15kg kan sättas framåtvänt? Absolut inte! Åldern är det viktigaste och det som avgör, varken längden eller vikten (så länge man håller sig inom vad bilstolen är godkänd för) Ett barn som väger 13kg och är 4år bör alltså sitta bakåtvänd längre.
Så gott som alla barn sitter med böjda ben, mer eller mindre, förr eller senare. Detta påverkar inte säkerheten och är inte alls farligt, hellre brutna ben än bruten nacke eller död! Om krocken är kraftfull nog att bryta barnets ben, tänk då på vad som istället skulle hänt med barnets nacke om de sitter framåtvänt...
När ska/kan man byta?
Babyskyddet är urvuxet när barnet kan sitta själv, då bör man byta till en bakåtvänd bilbarnstol eftersom den mer upprätta vinkeln är skonsammare för nacke och rygg vid en krock. I babyskyddet får huvudet inte sticka ovanför kanten alls och självklart får inte viktgränsen överskridas.
Den bakåtvända bilbarnstolen är urvuxen när viktgränsen är uppnådd (ofta 18 eller 25kg) eller när 1/3 av huvudet är ovanför ryggstödet, ungefär i höjd med öronen. Om detta sker före 4-5års ålder bör man försöka hitta en större stol, t.ex. Britax Two-way.
Bältesstol eller bälteskudde?
Bältesstol (med rygg) är att föredra så länge det är möjligt - det skyddar bättre än bara kudde och ser till att bältet sitter rätt och stannar kvar SE FILM HÄR
Till 10-12års ålder rekommenderas det att barn sitter i bältesstol/bälteskudde (men kom ihåg att lagen säger 135cm). Då är höftbenen utvecklade och klarar av trycket från bältet vid en krock. Bältesstolar/kuddar har en viktgräns på 36kg men det är inte lika viktig att hålla som när det gäller bakåtvända stolar.
Livslängd och krockad bilbarnstol
Tänk på babyskydd har en max livslängd på 5-7år och bilbarnstolar en max livslängd på 10år.
En krockad bilbarnstol får inte användas utan ska genast kasseras och bytas ut – oavsett om bilen är körbar, oavsett om barnet satt i bilbarnstolen eller inte!
Föräldrar får idag väldigt dålig, eller ingen, information om barnsäkerhet i bilen! Jag hoppas ni får mer kunskap och fattar rätt beslut med hjälp av denna information…
Och med den kunskapen i bagaget så borde du skämmas om du placerar ditt barn framåtvänt för tidigt. Hur kan du utsätta ditt barn för dessa risker??????
Trams-tid
Detta med vintertid och sommartid. Så förbannat meningslöst och enbart jobbigt för en småbarnsförälder.
Barnen vaknar i vanlig tid enligt gamla klockan, vilket är för tidigt som det är, men enligt nya tiden är det snortidigt. De blir hungriga minst en timme för tidigt. De vill sova för tidigt. Allt blir upp och ner och första dagen med nya tiden är sketa-lång.
I värsta fall tar det upp till en vecka innan allt är som vanligt med mina barn igen. I bästa fall bara ett par dygn.
TRAMS är vad det är.
