Långt innan jag räknat med det, så var denna dagen här!

I lördags var jag och barnen i Hembygdsparken. Jag fick syn på ett riktigt föredöme till pappa, där han gick omkring i kjol! I en "Blåkläder-kilt", bland alla barn och föräldrar som trängdes på lekplatsen. Han hade med andra ord en kjol på sig. Och det såg skitballt ut! Han klädde i det och hans övriga stil matchade givetvis, och det såg bara så naturligt ut!

 Jag passade på att visa dottern, som vid ett tillfälle tidigare i år, sagt att pojkar inte kan ha kjol och klänning. Jag har visat henne bilder på män i kjol/klänning på datorn, men nu fick jag ju att gyllene tillfälle att visa henne ett livs levande exemplar!

 Hon noterade intresserat, och sen var det bra med det.

 Och i går morse var vi på väg till öppna förskolan. Dottern ville ha kjol, sa hon, och jag letade fram kläder till henne. Jag hörde hur hon berättade för sin lillebror att hon skulle ha kjol. Sedan frågade hon om han ville ha kjol, "för pojkar kan ha kjol, det har jag sett!". Och lillebror sa att han ville ha kjol han med!

 Så det var bara att plocka fram hennes undanlagda urväxta sommarkläder, och snart hittade jag en jeanskjol som passade honom, och till det fick han ha ett par röda alldeles för stora leggings som matchade hans Bamse-tröja.
 Han var ruskigt stolt och glad över dessa kläder!

 Innan vi skulle åka sen, så ångrade han sig, så han fick på sig byxor igen. Lite synd kan jag känna, faktiskt. Det hade varit intressant att se folks reaktioner på öppna förskolan. Men det skulle aldrig falla mig in att tvinga honom att ha kjol!


 Jag är säker på att det finns bäde vänner och folk jag inte känner som tycker jag är helt kocko i huvudet nu, som låter min son ha kjol på sig.

 Men vet ni vad?

Ge mig ETT enda bra skäl till varför han inte skulle få ha det?
Ge mig ETT enda bra skäl till varför jag skulle neka honom en sådan harmlös sak?
Ge mig ETT enda bra skäl till varför jag skulle göra honom ledsen (för det kan jag lova att han hade blivit om jag nekat honom i det läget, han är ganska känslig när det gäller såna saker)?



Jag kan inte se några sådana skäl.

Och det är tillräckligt för mig. Fler anledningar behövs inte för mig.


 

 Och för de som tycker jag är en hemsk förälder som utsätter min son för detta, så säger jag bara en sak: Det kan vara så att det är föräldrar/människor som ni som gör att barn mobbar andra barn. Världen vore en betydligt trevligare plats om alla var lite mer öppna och toleranta för olikheter. Vore det inte underbart om allabarn och vuxna, fick lov att vara som de ville, utan samhällets och omvärldens förväntningar att leva upp till?

Såhär lycklig kan en 2-årig pojke bli av att få sin systers urväxta pippi-nattlinne!

Vem vill neka sitt barn denna glädjen, bara för att det är "ett rosa tjejplagg"?




 Inte jag i alla fall!




(nu kompenserar jag lite för all bloggtorka den senaste tiden?!)

Jag är en sucker för skräckfilmer.

 Det är alltid den typen av film jag väljer om jag får välja film helt själv, utan någon annans önskemål att ta hänsyn till.

 Det finns bara några problem som kommer på köpet.

1) Det finns inte tillräckligt mycket riktigt bra skräckfilmer. Jag gillar ju inte blod, splatter, förutsägbara dramaturgier, klyschor. Jag gillar inte heller massor av specialeffekter och en massa monster och varelser som man ser, hela tiden. Gillar man allt det så finns det en uppsjö av filmer att välja mellan.

2) Jag kan inte titta på en riktigt bra skräckfilm ensam! Om skräckfilmen jag ser är riktigt bra så kommer de ge mig sömnproblem, och då vill jag inte sova ensam! Men det vimlar inte direkt av skräckfilmsentusiaster häromkring...


 När "The Ring" kom var det något av det läskigaste jag sett. Riktigt hemsk tyckte jag de var. Jag älskade den!
 Sedan kom "The Grudge" och jag förfasades över läskighetsgraden!

 Jag såg både den amerikanska och den japanska versionen av "The Grudge" och den japanska var så mycket hemskare, och därmed bättre, att jag såg flera japanska skräckfilmer efter det, bl a en som hette nåt i stil med "One missed call". Det är nåt visst med det där japanska ljuset, stämningen, skräcken......usch!

 Sedan dess har jag fått nöja mig med lite halvkassa skräckisar med demoner och excorsism och sådant.


 Men sen kom "Paranormal Activity".

 Och jäklar vad jag fick problem att sova efter den! Bästa skräckfilmen genom alla tider, om ni frågar mig! Sättet den var filmad på, och frånvaron av ljudeffekter, tillsammans med den osynliga vedervärdiga ondskan, gjorde att jag för första gången fick ruskigt svårt att somna. Inte bara första natten, utan flera nätter.

 Den var fruktansvärd. Och helt klart den bästa skräckisen jag någonsin sett.

 Och jag kunde inte förstå varför jag utsatte mig för den en gång till, när jag nyligen såg om den...! Jag visste ju vad den handlade om, och vad som skulle hända, men likförbannat satt jag där och skrek, gömde mig bakom kudden, och hoppade till, på exakt samma ställen som första gången jag såg den. Horribelt!


 Och igår gjorde jag det igen......jag och pojkvännen kollade på "Paranormal Activity 2 Tokyo Night"....den är japansk, filmad på samma sätt som ettan, och i början var den lite seg sådär, innan det började hända grejor...men sen.....USCH säger jag bara!!!!!

 Den var riktigt jäkla vidrig!

 Kanske hade jag blivit lite avtrubbad, så jag trodde ett tag att jag skulle slippa "efterdyningarna" denna gången, men när min pojkvän började prata om alla de otäcka scenerna så tyckte jag allt blev så himla otäckt, att jag nästan fick lust att kräkas! Ja,helt galet, men så var det......jag låg där i mörkret och såg framför mig dessa vidrigheter, och alla ljuden som uppstod.....fy fan säger jag bara!


 Menmen, jag lyckades faktiskt somna, och inte hade jag mardrömmar heller!


 Och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot de övriga Paranormal Activity-filmerna!



http://youtu.be/2mnBIKixY_Y

(jag får inte rätt på detta med att bädda in videoklippet, så här är en länk till trailerna för ovan nämnda film istället)

Varje gång jag är i min stads "familje-paradis" Hembygdsparken (stor lekplats, djur, glasskiosk mm), blir jag förfärad över hur föräldrar klär sina barn.

 Jag förstår att alla inte insett fördelarna och logiken med att klä barn som barn, och inte som pojkar och flickor, det är inte det jag ifrågasätter denna gången.

 Det jag stör mig på är att folk klär sina barn i finkläder. Chinos, vit skjorta, kjol eller klänning med massor av vidd, och strumpbyxor, samt finskor. Även flera lager fleece, tjocka mössor, vantar och annat varmt, när det är 20 grader, sol och vindstilla...?

 Sen när blev det bekvämt att leka i kläder man inte kan röra sig i eller inte får smutsa ner sig i? När blev det praktiskt att tampas med flera lager tyllkjol när man klättrar upp för stegen till rutschkanan? När blev det lämpligt med vita kläder när man sitter i sandlådan? Och vem tycker egentligen det är skönt att springa i sand med små ballerinaskor?

 Jag fattar inte?

Ser inte föräldrarna hur bökigt det är för barnen? Märker de inte att barnen blir hämmade?

 Varför åka till en stor lekplats om man inte har för avsikt att låta barnen härja helt fritt ett tag? Bara leka och få vara barn?


 Jag klär mina barn i praktiska men framförallt bekväma kläder. Alltid. Men jag tänker extra mycket på hur bekväma kläder de har, när vi ska till hembygdsparken, eller andra lekställen. Det blir mjuka rymliga kläder, kläder som tål smuts och slitage, gärna shorts på sommaren, men då försöker jag välja längre shorts som går ner över knäna, som skyddar lite mot eventuella skrapsår.



Lekande fria barn



Hur klär ni era barn vid lek utomhus?

Ojdå, det går visst rätt lång tid mellan mina inlägg....

 Ja, det händer ju en del i mitt liv just nu, och mer ska det komma!

 2011 är mitt år, det står i alla fall klart!

 Sedan nyår har jag gått ner 40 kg, jag har gjort en gastric bypass-operation, jag har separerat efter 11 år med barnens pappa, jag har fått en tillsvidareanställning  (som konditor) efter många år av ströjobb, föräldraledighet och arbetslöshet, och jag har dessutom träffat en ny man som jag är förälskad i!

 Helt galet vad man kan hinna med på bara 5 månader! Massor av stora livsomvälvande förändringar, och alla till det bättre!


 Livet är härligt och jag njuter för fullt!



 Jag har hittat en sida som är hysteriskt rolig!

http://www.damnyouautocorrect.com/

 Här hittar ni sms-konversationer på iPhones, där rättstavningsprogrammet ställt till en hel del! Det kan verkligen bli HUR tokigt som helst!

 Tidigare idag skrattade jag så mycket åt dessa felskrivningar att tårarna fullkomligt sprutade, jag stortjöt av skratt!

 Det är så härligt befriande att skratta på det viset! Det gjorde jag inte innan mitt nya liv började, faktiskt!

 Vad får er att skratta så mycket att ni gråter? :-)

Mycket sevärt om genus i USA!

Eller frånvaron om genustänket, snarare....skrämmande hur folk ser på barnoch uppfostran!

Men programledaren verkar ha fattat galoppen åtminstone. Bra där! Göra stenåldersmänniskorna till åtlöje i tv! :-)

Idag har jag shoppat lite till barnen. Skulle haft nåt till mig själv men som alltid är det roligare att köpakläder till barnen!

 Det blev i alla fall en blårandig tunika som min dotter ska ha som klänning. Hon älskar ju klänningar, och har inte särskilt många nu. Och ska man tvunget ha klänning, vilket är rätt skönt och bekvämt tillsammans med leggings om våren och sommaren, så kan man ju välja de allra minst flickiga och icke figursydda prinsessklänningarna.
Denna kommer från Lindex och kostar 80 kr.


 Sen hittade jag ett par lite roligare leggings på HM, färgglada och lekvänliga. Under femtiolappen kostade de nog.



Sen fyndade jag varsin pyjamas till barnen, för 50 kr stycket! Vill den ena ha en sak, ska ju den andra alltid oxå ha likadant, så det fick bli varsin Hello Kitty-pyjamas. Samma storlek till båda, 98/104! Nellies passade, men är egentligen en dubbelstorlek för liten. Hon kommer inte kunna ha den i höst. Robins var lite stor men inte så det stör.



 Lite kass bild kanske, men de är skitsöta i dem.=)


Robin fick även ett par nya skor, men vid första provningen hemma var han skitarg. Men det kan ha berott på att hans fötter fortfarande är helknasiga, även om de blivit bättre sen han var mindre. Jag gör ett nytt försök imorgon, och vill han fortfarande inte ha dem på sig så får jag lämna tillbaka dem.

Det var som dessa fast ljusrosa. Supersnygga tycker jag! Nellie har ett par cerise basketkängor med vita, gula och gröna prickar på.


 Några i min omgivning ifrågasatte i höstas/vintras (när jag började tänka på kläder ur genusperspektiv) varför jag inte tillät rosa till Nellie. Men nu efter att ha rensat bort det sockersöta och prinsessiga/figurnära och alla miljoner plagg som var rosa, och balanserat upp det med en garderob i regnbågens alla färger istället, så ser jag absolut inget fel med att ha några plagg rosa, vilket oxå var det svar jag gav på den frågan i vintras.

 Det gäller båda barnen. Kanske gillar jag extra mycket att klä Robin lite mer i rosa, eftersom jag med det "make a statement", så att säga, och jag har fått en del positiv respons på detta, bl a från nån förälder på dagis som sa att deras 4-åriga kille ville ha rosa, men fick inte för sin pappa (!!!) men nu såg mamman ju att Robin brukar ha rosa på sig, och det verkade öppna nån liten dörr på glänt iaf.

Och sen klär Robin himla bra i rosa oxå tycker jag. =) Han är skitsöt i det. =)

Jag tycker att detta förtjänar ett eget blogginlägg!

 Idag har jag åkt tåg tre sträckor. En timme vardera sträcka. Pågatågen, SJ (X2000) och SJ igen. Total färdväg på kanske 30-40 mil? 

 Och vet ni vad?

 Inte en enda gång har det strulat!
 Allt har fungerat så smidigt! 

Är det ens möjligt när SJ är inblandat? 


 Vi har rest bekvämt, och vi har haft det jättekul, och tide har gått fort. Och framförallt har allt bara varit så smidigt! 

 Vem kunde ana det?





 Men jag erkänner....jag är rätt bra trött nu....

 Imorgon mellan ca 12 och 13 opereras jag. Ligger på uppvaket 2-3 timmar kanske. Vi får väl se hur jag mår sen! Det är i alla fall ett nytt liv som börjar då, och jag kan aldrig göra det ogjort igen!

 



 
 

 

Hur ser bloggsidan ut hos er? Hos mig finns det några gröna foton på högersidan, allra längst ner på sidan med alla inlägg, dvs jättelångt ner. Hos minst en person som jag vet, ligger dessa gröna bilder betydligt högre upp, strax under headern.

 Hur är det hos er? Är det olika hos alla, eller är det bara mig det knasar hos? Vore väldigt tacksam ifall ni ville svara, och på så sätt hjälpa mig!

---

 I natt vaknade jag 2-3 gånger av att min tvååring kravlade upp på min mage, till synes klarvaken, och sa "hej då".
 Hahaha, va???
 Han protesterade inte när jag stoppade honom från att fortsätta, och istället la honom ner på kudden igen. 
 
Undrar vad han drömde!?



I morgon klockan 6 börjar min tågresa mot Kalmar, där jag ska opereras. Min nyfunna vän H ska hoppa på tåget i Lund, sedan delar vi både tågresa, sjukhusvistelse och förhoppningsvis viktresa framöver. Det ska bli så skönt att få det avklarat, och jag hoppas innerligt att allt går som det ska!

 Ja, jag är lite nervös. Som förälder är man ju väldigt sårbar....Men det gäller att hålla sig sysselsatt, då tänker man inte så många jobbiga tankar!

 Och med H som färdkamrat (i dubbel bemärkelse) kan man inte annat än att smittas av hennes positiva energi, så det ska nog gå bra. =)

Som ni kan se har jag äntligen fått ändrat designen i bloggen lite!

 Det är inte jag som gjort det förstås, jag är totalt värdelös på det där...men min vän Mandragora kan sånt och har påtat ihop nåt som känns lite mer personligt och lite mer "jag".

 Vad tycker ni?


 
 

  Ja, nu är våren här! Äntligen!

 Livet börjar om på nytt igen varje vår, och det känns nästan som man är lite smått hög vissa dagar!


 Idag sken solen och det var skönt, sålänge man inte hamnade i vinden neller i skuggan, då blev det kyligt.
 Men det ser man inte på denna bilden.

 Här är barnen lättare klädda och cyklar omkring hemma hos mormor och morfar och är så nöjda så! 


 Och apropå nystart, så är det anledningen till att jag inte orkat lägga ner nån energi på denna bloggen på ett tag. Jag har nyligen separerat från barnens pappa och flyttat och haft mig. 
 Jag har på egen hand gått ner 27 kg sedan nyår, och om 5 dagar ska jag göra en gastric bypass-operation 30 mil hemifrån.

 Men så fort jag är klar med den och börjat tillfriskna, så börjar livet på nytt igen! Allt känns oerhört bra redan och allt flyter på så smidigt. Jag ser verkligen fram emot våren och sommaren!

 Det kommer bli en inre och yttre resa, och jag kommer försöka hitta mig själv igen efter några år på villovägar!


 

 Vad ser ni fram emot under våren?

Det är sant det dom visar i reklamen på tv.

 Netonnet ligger verkligen på helt udda platser. Mig tog det nog en halvtimme med undrande och tjatande barn innan jag hittade hur man kom in till den där betongklumpen med butikens logga på, som jag hela tiden kunde se från vägarna jag körde på!

 Och väl där inne så hittade jag förvisso min vara ganska fort.

 Men att hitta ut sen!?

 Rena rama labyrinten! På riktigt! Man kunde bara ta sig ut på ett sätt, och det var fullt med återvändsgränder och vägen slingrade sig förbi massor av (billiga) varor som de antagligen hade tänkt jag skulle handla när jag ändå passerade dem.

 Men till sist hamnade jag i en kassa och kunde ta mig ut.

 Och det var nästan som julafton här hemma sen. Barnen kunde knappt bärga sig innan jag fick plockat upp dammsugaren ur kartongen och fått ihop den för att kunna testa den. Otåliga och nyfikna var de.

 Jag måste säga att det var ett bra pris för en 3 in 1-dammsugare.

1049 kr för en handdammsugare, golvdammsugare och hemhjälp i ett, liksom!

Det gick snabbt! Artikeln om bojkotten ligger redan uppe i nätupplagan av HD.

 Det var jag som mailade HD för att be dem uppmärksamma saken, och jag hänvisade till Nina Ruthström som ju startade det hela. Men jag fick vara med på en liten hörna i alla fall! =)


 Ibland känns det som att man kämpar motströms, och som om det man gör bara är en piss i Mississippi. Jag har ingen aning om hur många som är engagerade i denna bojkotten, och vet helt ärligt inte om det verkligen kommer göra nån märkbar skillnad i klädkedjornas klirr i kassan nu på lördag.

 Men kanske var detta bara första bojkotten? Kanske krävs det flers sådana, eller liknande aktioner, för att tillräckligt många ska få upp ögonen för problemet, och framförallt för att ledningen i dessa företag ska inse vilket tryck det faktiskt är?

 Denna enda lördag vi ska låta bli att handla gör kanske inte så mycket. Eller så gör den, tillsammans med det som skrivits i media lite runtom i landet, tillräckligt mycket för att ge ledningarna en rejäl funderare.


 Jag gör vad jag kan göra för att påverka, i stort eller smått. 


 Vad gör du?